Om din affärsidé bygger på att transportera data genom kablar och sälja uppkopplingar till slutkund vill du helst slippa diskutera vad som transporteras. I en sådan diskussion har du allt att förlora och inget att vinna.
För den som säljer bredband är inte blockeringen av material och spärrar mot sajter de enda problemen. Att över huvud taget ge sig in i diskussionen, fatta egna beslut och tolka lagar är som att sticka in handen i ett getingbo.
Två inställningar dominerar i våra kontakter med operatörerna. För det första en utbredd skepsis mot inskränkningar i dataflödena. För det andra en längtan efter raka rör från lagstiftarnas sida.
Datalagring och piratjakt i de egna näten må vara ett problem, men den bredbands-vd som åtminstone kan visa upp två bundna händer och hänvisa till lagens långa arm kommer ändå lättare undan.
Förhoppningen om att slippa politiken är hopplöst naiv. De flesta har redan infört polisens barnporrfilter och så snart Ipredlagen fanns på plats och Pirate Bay hade fällts i tingsrätten höjdes röster för att ge sig på själva näten.
Det är en förflyttning från individ till infrastruktur, från sticknålar mot pirater till breda penseldrag mot hela systemet.
Vi har redan sett det hända i andra länder. Den amerikanska nöjesindustrin förkunnade sent i höstas att det är slut på stämningar mot enskilda fildelare. I stället vill de – med operatörernas hjälp – få illegala fildelares internetabonnemang avstängda efter en varning.
I Danmark tvingas Tele2 blockera Pirate Bay, en fråga som nått ända upp till högsta domstolen.
”Vi följer ju lagen”, brukar samtalen med även de mest rebelliskt sinnade avslutas. Det är en bekväm situation att luta sig tillbaka mot. Bunden, men också fri från ansvar.
