Men det försvarar inte den fullständiga bristen på visioner i Rosenbad. Sverige behöver förändring om vårt näringslivs konkurrenskraft och vår välfärd ska kunna bibehållas och stärkas.
Vi behöver en effektivare statsförvaltning. Finansdepartementets handlingsplan för e-förvaltning från januari i fjol var lovvärd. Men av de 31 punkter som skulle genomföras kan vi 15 månader senare bara bocka av ett par stycken.
Vi behöver en digital infrastruktur i världsklass. Men näringsdepartements planer på bredbandsstöd för glesbygden krossades i budgetförhandlingarna. It-minister Åsa Torstensson har inte åstadkommit ett dugg när det gäller it-politik.
Vi behöver ge våra unga en utbildning som ger dem en chans att konkurrera om jobben på en globaliserad arbetsmarknad. Utbildningsdepartementet har förvisso ångan uppe när det gäller skolpolitiken. Jan Björklund är en av få ministrar som vill förändra. Men hans vision handlar om snarare en återgång till skolan som den såg ut före 1970 – inte en skola som använder modern teknik för att förbereda eleverna på den värld som väntar efter skoltiden.
Hela dagens CS är ägnad åt tanken att krisen öppnar för förändringar som skulle vara omöjliga i en normal konjunktur både i näringslivet och offentlig sektor.
I USA utnyttjar Barack Obama krisen, både i retorik och konkret politik. Skolor får statssubventionerat bredband, försvarskostnaderna sänks, statliga pengar satsas på grön energi och skatterna höjs för höginkomsttagare.
Vår regering tycks ointresserad av att förbereda Sverige för tiden efter krisen. Reinfeldt och Borg har uppenbarligen inga andra idéer än att storsatsa på arbetsmarknadspolitiken.
Om Sverige går stärkt ur krisen är det knappast alliansregeringens förtjänst.
