Redan på 1950-talet visades det tredimensionell film på bio, men det blev en kortlivad fluga. Kanske tyckte publiken att det var för mycket besvär med de speciella glasögonen. Eller också tyckte de att den tredimensionella effekten inte tillförde så mycket.

Nu arbetar europeiska forskare på tredimensionell filmvisning som fungerar utan speciella glasögon. De utvecklar bildskärmar som fungerar som hologram, vilket är radikalt annorlunda än vanliga fotografiska bilder.

Man ska kunna visa tredimensionella rörliga bilder för en hel biosalong. Var och en kommer att se bilderna ur sitt eget perspektiv. Ett EU-finansierat projekt, Holovison, är avslutat, ett annat, Osiris, pågår fortfarande. Det finns inga produkter att köpa, men flera inblandade företag, bland annat ungerska Holografika, utvecklar tekniken med tanke på kommersiell användning.

Vi lär få vänta på holografisk bio. Först kommer holografisk teknik för forskning, industri och militär. Tredimensionell visualisering av processer kan underlätta produktutveckling, och militären vill använda tekniken för utbildning. Även spel som laserkrig kan simuleras.

Holografika har också visat upp en interaktiv version av tekniken där man kan ta i de avbildade föremålen och vrida på dem.

Realistisk holografisk projektion kräver enorma datamängder för att bli realistisk. Medan det mest detaljrika som vi har hemma i vardagsrummen, hd-tv, har några miljoner bildpunkter har den experimentella riggen för holografisk film 125 miljoner bildpunkter. Detta på en yta av 3 gånger 1,7 meter.

Holografiska tredimensionella bilder är radikalt annorlunda än de tredimensionella bilder som visades på 1950-talet eller de tredimensionella datoranimeringar som visas i så kallade kuber.

Alla de äldre teknikerna bygger på att man visar en bild för vänster öga och en annan bild för höger öga. Båda bilderna föreställer samma motiv, men de är tagna med en viss förskjutning. Det är ett fenomen som synsinnet känner igen, eftersom våra två ögon ser omvärlden med en viss förskjutning. Det är alltså inga problem för hjärnan att sätta ihop de två bilderna till en bild med en illusion av djup.

”Bilderna” i ett hologram har ingen likhet med vanliga fotografier. I ett vanligt fotografi finns bilden på filmens yta. Man kan granska den på nära håll med en lupp.

En holografisk bild kan förstås också granskas med lupp, men det man ser då har ingen likhet med det som bilden föreställer. Allt man ser är ett geometriskt mönster, så kallade fransar. Bilden uppstår inte förrän man belyser hologrammet och tittar på lite håll.

De första hologrammen måste belysas med laser, men sedan länge går det bra med vanligt ljus. Och det går inte att knyta detaljerna i bilden till punkter på hologrammets yta. Skär man itu ett hologram får man två likadana bilder. Allt finns med på båda halvorna, men upplösningen blir sämre. Om flera personer tittar på samma hologram så ser de samma bild, men ur olika perspektiv.

Så är det inte med äldre typer av tredimensionell film. Alla i publiken ser exakt samma sak. Strikt talat är sådana filmer inte tredimensionella, de är stereoskopiska – de har djupverkan.

Holografiska bildskärmar kan jämföras med myggnät. Om vi betraktar yttervärlden genom ett myggnät kan vi, något förenklat, jämföra varje maska i myggnätet med en bildpunkt. Flyttar vi huvudet en liten bit ser vi något annat i varje maska (bildpunkt). Den holografiska bildskärmen måste återskapa den effekten.

Bildskärmen består därför inte längre av enkla bildpunkter, pixlar, utan bildskärmen består av bildskärmar. Varje pixel är i själva verket en så kallad mikrodisplay, sammansatt av bildpunkter som var för sig är någon hundradels millimeter. Varje mikrodisplay ter sig olika beroende på betraktningsvinkeln.

För att intrycket ska bli realistiskt krävs också stor detaljrikedom. I stället för de vanliga tre färgerna, rött, grönt och blått, används sex färger, och antalet bildpunkter är som sagt minst tio gånger större än på hd-tv.

Den första holografiska projektorn som utvecklades i Holovisionprojektet använde bakprojektion. Projektorn stod alltså bakom filmduken, vilket är utrymmeskrävande. I Osirisprojektet använder man ett system med speglar, men bildskärmen är fortfarande flera decimeter tjock. Och bilden verkar alltså inte finnas på bildskärmen, utan den hänger i luften.

Den första kommersiella tillämpningen kan, enligt Holografikas försäljningschef Zsuzsa Dobranyi, bli golfspel. Andra tänkbara områden för tekniken är sjukvård, industri och militär.

För film är det trögt i portgången. Det saknas fortfarande ett smidigt sätt att spela in tredimensionell film, även om franska Thomson jobbar på det. Sedan är det en fråga om hönan och ägget – det måste vara 3d hela vägen från inspelning till filmvisning, och alla väntar på att någon annan ska börja.

Fakta

De EU-finansierade projekten Holovision och Osiris har utvecklat bildvisningssystem för holografiska rörliga bilder.

Det krävs inga speciella glasögon. Varje betraktare ser en egen vy av bilden, precis som när man betraktar fysiska föremål. Flyttar man sig förändras perspektivet.

Bildskärmen är sammansatt av så kallade mikrodisplayer. En mikrodisplay består av många små bildpunkter på någon hundradels millimeter. Vilken av de mikroskopiska bildpunkterna man ser beror på betraktningsvinkeln. En bildskärm på 3 x 1,7 meter består av 125 miljoner bildpunkter.