Förslaget lanserades i fjol och gav upphov till intensiv debatt. Det innehöll regler som gör det olagligt att avlägsna tekniska kopieringsskydd, minskar möjligheten av privatkopiera, och ladda ned filer från internet.

Förslaget innehöll också regler om höjda skatter på alla varor som kan användas för att lagra rättsligt skyddade verk.

Avsikten har aldrig varit att ersätta förluster vid piratkopiering. Ersättningen avser tillåten privatkopiering, just den privatkopiering som förslaget allvarligt inskränkte genom att minska kretsen som kan kopiera för privat bruk.

Samtidigt som skatten på varor som kan lagra musik och andra verk höjs minskas alltså utrymmet för privatkopiering ? som skatten är till för att kompensera!

Lagen innehåller inte heller regler om hur kassettskatten ska fördelas. Tanken har varit att skicka den direkt till rättighetsinnehavaresällskapen för fördelning. Om kassettskatten höjs vore det rimligt att ställa stränga krav på sällskapens redovisning av användningen.

Det nya förslaget till ändringar i lagen är illa genomtänkt. Det innehåller inga realistiska tankar om hur lagens legitimitet och efterlevnad ska upprätthållas. I stället överlämnas rättigheterna till en sorts privatjustis som rättighetsindustrin förväntas organisera. Lagstiftaren kapitulerar ? det är inte acceptabelt!

Det finns goda skäl för upphovsrätten, men rättighetsindustrin och lagstiftaren har inte lyckats förklara motiven bakom.

Delvis beror det på att dagens upphovsrätt inte längre är en sådan legitim avvägning.

Varför ska ett program vara skyddat 70 år efter att skaparen gått bort? En rimlig skyddstid vore 5 plus 5 år, med registrering av det verk som ska skyddas, med förebild i patenträtten.

En ny upphovsrätt som klarar av legitimitetsprovet och upplevs som rimlig har en plats i samhället. Men regeringens långbänk, dåliga förslag och ovilja att garantera rättigheter som den delar ut leder till ett allmänt upphovsrättsförakt som är lika förödande som piratkopieringen.
Waldemar Ingdahl
vd, tankesmedjan Eudoxa