Den kinesiska centralmakten får ständigt kritik för sin censur på nätet, både till webbställen och diskussionsgrupper. Men censuren är långt mer komnplicerad och nyanserad än vad många uppfattar, enligt kinesiska bedömare.
Hu Young, som är chefskonsult på internetkonsultföretaget China Labs i Beijing är en av dem som anser att västpressen fokuserar för hårt på censurfrågan.

– Många rykten om det som sker i Kina är sant, men betydelsen är ofta överdriven, säger han.
Hu Long anser att fokuseringen på censuren gäör att många missar den yttrandefrihet som internet trots allt har medfört i Kina.

– Det är mycket friare och öppnare än vad folk föreställer sig, säger han.

Den nyvunna friheten har dock sina gränser. Detta vet de vana internetanvändarna, som bidrar med online-innehåll eller som deltar i diskussionsgrupper. Här sker en avsevärd självcensur som utgår från oskrivna regler om vad Kinas myndigheterna sätter gränserna för den fria debatten.

Något som är allmänt känt och som också leder till kritik för de många som kämpar för yttrandefrihet. Det är dock mycket svårt att skaffa sig inblick i hur omfattande internetcensuren är, eftersom denna inte officiellt är dokumenterad ens att blockering till vissa webbställen ens förekommer.

För att skapa inblick görs det ibland analyser som ska belysa hur omfattande censuren är. En av dem genomfördes av forskare på Harvard för två år sedan. Där framkom att 18 931 webställen av 200 000 var otillgängliga från två skilda proxyservrar på två olika datorer. En stor av de blockerade sidorna var av pornografisk karaktär, men många var också mer "oskyldiga" med innehåll som nyheter, hälsa, undervisning och underhållning.

År 2003 gjorde organisationen Journalister utan gränser en undersökning som avsåg filtrering av kinesiska hemsidor. Den visade att 60 procent av de meddelande som lades in i diskussionsgrupper under en månad kunde hittas online. Procentandelen föll till 55 procent i de fall där grupperna hade innehåll som de kinesiska censorerna ansåg var för kontroversiellt. Av dessa var mer än hälften mörklagda av webbmasters med ansvar för respektive grupp.

Filtreringsintensiteten varierar dock mellan olika webbställen och det fanns en klar tendens att diskussionsgrupper som drevs av kommersiella organisationer var något mer öppna än officiella kinesiska webbsidor, fastslår Journalister utan gränser. Exempelvis fanns i debatten på den officiella kinesiska nyhetsbyrån Xinhua News Agencys hemsida inte en antydan till kritik mot Kinas regering, medan 50 procent av denna slapp genom i ett debattforum som drivs av Sina Corp, som står för Kinas populäraste webbportal www.sina.com.cn.

Kinas internetscensur har alltså aldrig riktigt lyckats att lägga en effektiv mur av censur på allt onlineinnehåll.

– Det är inte speciellt märkligt, säger Gene Wang, forskare vid James Madison Unicersity, som har forskat i Kinas förhållande till internet.

Trots myndigheternas ihärdiga insätta är det långt från omöjligt för kinesiska internetanvändare att få tillgång till politisk information. I många fall är vet användarna vad som är mörklagt, varvid effekten av censuren minskar.

– Det är intressant att konstatera hur många källor som finns på nätet och hur svårt det är för registrering att kontrollera dem alla till hundra procent, säger Wang.

Situationen har i sig själv skapat en paradox anser Hu Yong. Regeringens hållning till nätet är splittrat mellan en önskan att kontrollera kinesisk information och ett erkännande att internet är ett nyckelredskap i Kinas ekonomiska utveckling och modernisering.

– Politikerna kan se det praktiska i att folk har utrymme att uttrycka sina åsikter, vilket nätet är utmärkt för, så länge de alltså inte använder möjligheten som plattform för politisk aktivism, säger Andrew Lih, adjunkt och teknikchef på University of Hong Kong.

Ett av flera exempel på debattform som låter kinesiska internetanvändare få utlopp för sin frustration är Strong Nation, http:/bbs.people.com.cn/start. Denna tillhör tidningen Folkets Dagblad. Tidningen är det kinesiska kommunistpartiets officiella organ och anses generellt vara ett språkrör för Kinas regering. Inte desto mindre är Strong Nation, som har funnits i fem år, ett bra exempel på hur öppen internetdebatten kan vara i Kina.

– Här kan man lufta många saker, inklusive kritik av det nuvarande styret. Det sker väldigt öppet och mitt framför näsan på Folkets Dagblad, säger Hu Yong.

Den öppenhet som än så länge tillåts i Strong Nation är enligt Andrew Lih ett tecken på i vilken riktning utvecklingen går. På sikt kommer behovet av att bli ekonomiskt konkurrenskraftig gentemot Indien och västvärlden att tvinga Kina att ytterligare minska restriktionerna i tillgång till information, spår han.

– Den kinesiska delen av internet kommer gradvis att bli allt mera öppen. Inte så mycket på grund av en önskan om demokrati, som av ett ekonomiskt behov. Oavsett om man gillar det eller inte är det pengarna som talar, säger Andrew Lih.

CS prenumeranter kan också läsa "Han är det kinesiska internets fader".

Fakta

I år fyller Kinas internet tio år. Men historien bakom går ännu längre tillbaka i tiden.

Liksom i många andra länder var de första datornätverken avsedda för kommunikationer mellan maskiner, inte mellan människor. Ett av de första publika nätverken byggde på protokollet X.25. En stor del av utvecklingen skedde inom den akademiska sektorn och forskningsvärlden, som senare blev nätverksvärlden. Stödet övergick från att främst avse datadelning mot mer av e-post och samarbete.

1986 skapades det första av de stora kinesiska nätverken på Beijing Institute of Computing Applications, i samarbete med Universität Karlsruhe i Tyskland. Detta fick namnet China Academic Network.

1987 skapade Institute of High Energy Physics i Peking, Ihep, ett nätverk som var anslutet till den europeiska forskningsorganisationen CERN. Detta blev så småningom grunden till Kinas första internetanslutning, snabbt följt av ett antal anslutningar via universitet och nätverk i USA. Under samma år skickades Kinas första internationella e-postmeddelande. Enligt uppgift skickades det den 14 september och hade budskapet "Across the Great Wall we can reach every corner in the world".

Oktober 1990. Toppdomänen .cn registrerades hos DDN-NIC (Defense Data Network Network Information Center) för Kinas räkning. Kina hade ännu ingen direkt internetanslutning, utan namnservern låg i Universität Karlsruhe i Tyskland.

Mars 1991. Ihep ansluts sig till Stanford Linear Accelerator Center (SLAC) på Stanford University direkt via en uppringd länk på DECnet.

December 1992. Kinas första tcpip-nätverk för universitet, Tsinghua Universitys nätverk TUNET, drar igång.

March 1993, Efter problem att få till stånd ett fungerande nätverk mellan Ihep och satellitstationen på Beijings flygplats dras en 64K-bps anslutning i gång, som officellt lämnas över till 7:19 den 2 mars.

Januari 1994. Ett avtal träffas med amerikanska energidepartementet, som gör det möjligt att köras kinesisk trafik som bygger på internet protocoll, på internet under vissa villkor.

Februari 1994. Ihep installerar den första Cisco-routern.

April 1994. Ett e-postmeddelande skickas till Esnets webbställen som talar om att kinesisk trafik på internet kommer att dras igång direkt.

Maj 15 1994. Ihet drar igång Kinas första webbserver. Denna innehåller en server med bland annat Iheps hemsida, samt information om institutionen, teknik i Kina, samt en del läsning om kultur och turism.

Maj 1994. Ihet öppnas för helt för internet genom en länk via den amerikanska västkusten. Samma månad flyttas rotservern för toppdomänen .cn från Tyskland till Kina. En 64k-bps direkt internetlänk till USA skapas via Sprint. Denna testas med ett meddelande vis Telnet från Tsinghua University till SRI i Menlo Park. Det tog tre minuter att sända över meddelandet, samt ett automatiskt svar. Meddelande skickades i sin tur till Vincent Cerf, som en bekräftelse på att Beijing nu hade en öppen internetlänk.

Juni 1994. En länk öppnas nu mellan Beijing University of Chemical Technology och Tokyo University of Sciences.

Juli 1994. Ihet får den andra DECnet-anslutningen via National Laboratory for High Energy Physics i Tsukuba, Japan, via en 64k-bps-länk.

September 1994. Beijing University of Chemical Technology (får en direkt internetanslutning via Tokyo Institute of Technology