Det sägs att internet konstruerades för att klara ett kärnvapenkrig.
Inte riktigt.
Internet konstruerades för att fungera även om delar av nätverket var utslagna, men just kärnvapenkrig var inget som pionjärerna tog med i beräkningen.
I dagarna är det 40 år sedan pionjärerna kopplade ihop två datorer på University of California i Los Angeles, UCLA.
Många, inte minst Vint Cerf, har kallats för internets fader.
Men helgen runt den 1 september 1969 – Labor Day i USA – var det forskaren Leonard Kleinrock som drog den första kabeln i det som skulle bli internet. Han kopplade samman en minidator av märket Honeywell med UCLAs datorsystem. (En minidator på den tiden var stor som ett rejält kylskåp och räknade ungefär lika snabbt.)
Leonard Kleinrock, en av internets många fäder.
De första meddelandena utväxlades mellan minidatorn och stordatorsystemet onsdagen den 3 september 1969.
Detta var inte första gången som man skickade meddelanden mellan datorer. Men två saker var nya.
För det första var nätverkstekniken öppen, som vi säger nu. Den var gjord för att kunna användas i alla datasystem.
För det andra var tekniken paketförmedlande.
Leonard Kleinrocks stora insats är att han utformade teorin – och praktiken – för paketförmedlande datakommunikation.
Det vill säga att meddelandet delas upp i små bitar, paket, som adresseras var för sig och passerar genom nätverket oberoende av varandra.
De behöver inte ta samma väg, bara de kommer fram.
Och om något paket inte kommer fram behöver mottagaren bara begära omsändning av det paketet. Inte av hela meddelandet.
Metoden visade sig vara mycket robust.
Störningar kan inträffa, men meddelandena kommer fram. Slås delar av nätverket ut kan paketen hitta andra vägar.
Två månader senare, i slutet av oktober 1969, var UCLA sammankopplat med Stanford-universitetet. I andra änden av detta ur-internet satt en annan datorpionjär: Douglas Engelbart.
Arpanet hette det efter den amerikanska militärens forskningsinstitut Advanced Research Projects Agency, numera Darpa med D för Defense.
Nätverket växte sakta men säkert, och en växande mängd teknisk dokumentation organiserades av en av internets fäder, Jon Postel, och en av de få mödrarna, Elizabeth Feinler. Det vill säga, de inte bara organiserade dokumentationen, de fick lägga ner mycket energi på att se till att folk också rättade sig efter den.
1970-talets Arpanet hade bara grundtanken – paketförmedling och decentraliserad struktur – gemensam med dagens internet.
Att koppla ihop två nätverk, som UCLA och Stanford, var fortfarande rena handarbetet. Det behövdes ett standardiserat sätt att knyta samman datorsystem.
1974 föreslog Vint Cerf och Bob Kahn ett protokoll, tcp/ip (noga räknat två protokoll) för kommunikation mellan nätverk. Tcp/ip är inget perfekt protokoll. Men kanske var det för att Cerf och Kahn inte försökte lösa alla problem – säkerhet, autentisering, oförnekbarhet – som de lyckades kreera något som gick att vidareutveckla.
Inte förrän 1983 blev tcp/ip standard på internet, och det var inte förrän i början av 1990-talet som kommittéprodukter som OSI kastade in handduken.
Filosofin bakom tcp/ip var klar:
– Nätverket ska bara transportera meddelandena, säger Vint Cerf.
All intelligens ska finnas hos sändare och mottagare.
Resultatet är ett nätverk vars öppenhet är anmärkningsvärd – i synnerhet med tanke på att det började hos det amerikanska försvaret.
Vem som helst kan ansluta sig och publicera vad som helst.
Internet tolkar, som det heter, censur som ett tekniskt fel och dirigerar trafiken runt den.
Avigsidorna är uppenbara. Spam, virus, lösenordsfiske. Säkerheten var inget som pionjärerna tänkte på när de byggde ett nätverk som kopplade ihop datorsystem på universitet och militära forskningsinstitut. Alla kände varandra personligen och litade på varandra.
Redan på 1980-talet hade nätet blivit oöverskådligt. Clifford Stolls bok ”En hacker i systemet”, som kom ut 1989, beskriver bättre än någon senare skildring det mödosamma arbetet med att spåra gruppen bakom ett dataintrång – en grupp tyskar som arbetade på uppdrag av Sovjetunionen.
Om det var så svårt på 1980-talet, hur ska det då vara nu? Paul Mockapetris heter en annan betydelsefull person i internets historia.
Han är mannen bakom internets namnsystem, dns – domain name system. Utan dns skulle vi behöva komma ihåg långa sifferserier för varje webbsida som vi vill besöka och varje vän som vi vill skicka e-post till. Det är enklare att komma ihåg idg.se än 213.132.124.3.
1983 var internet färdigt, ungefär som vi känner det nu.
Man talade allt oftare om internet, inte om Arpanet, som lades ner definitivt år 1990.
Tim Berners-Lees dator – världens första webbserver.
Jo, en sak till.
1989 visade en forskare på det europeiska kärnforskningsinstitutet Cern sina chefer ett sätt att lägga in källhänvisningar i elektroniska forskningsartiklar. Det var bara att göra en enkel manöver så fick man upp hela texten från källhänvisningen på skärmen. Forskaren hette Tim Berners-Lee, och 1991, efter att cheferna motvilligt gett med sig, visade Cern upp World Wide Web.
