Men inte nog med det. Plötsligt har vi fått en helt ny definition av bredband.

Ta OECD-statistiken till exempel. Sverige ligger på sjunde plats genom att 11,4 procent av befolkningen har tillgång till bredband och med bredband menas antingen någon xdsl-tjänst via kopparnätet eller kabelmodem.

Det finns också en tredje kolumn med övrig uppkoppling. Där har svenskar 0 procent.

Visst, man kan ha invändningar mot OECD-statistiken, men både statliga myndigheter PTS och statliga bolag som Teliasonera använder samma definition. Bredband är allt som inte är uppringda modem med 56 kbit/s eller isdn på 128 kbit/s.

I statens värld är en adsl-tjänst på 256 kbit/s bredband.

I den senaste forskningsrapporten om svenskarnas internetanvändning är det samma sak. Rapporten kommer från World Internet Institute i Gävle och borde vara en väckarklocka för alla som tror på teknisk utveckling.

Miljontals svenskar saknar helt internetaccess och en majoritet av hushållen som har access kör fortfarande på modem.

Hur hamnade Sverige i det här läget? Jag minns när begreppet bredband dök upp på redaktionen första gången. Det var runt 1997 nånting. Vadå bredband? Det är ju nåt för radioamatörer. Ska vi på en IT-tidning använda såna begrepp?

Men som så många gånger förr fick vi vika oss för trycket och börja använda det när vi skrev om snabb internetaccess genom fiberoptiskt kabel. Megabitsnabb kommunikation.

Den som verkligen fick oss att använda begreppet var Jonas Birgersson. Han definierade bredband som kommunikation med 10 Mbit/s, dubbelriktad och priset skulle vara lågt, 200 kronor i månaden.

På den punkten har han inte ändrat sig. I Sollentuna erbjuder Bredband2 just nu 10 Mbit/s till 125 kronor i månaden.

I början av 2000 presenterade regeringen med näringslivsminster Björn Rosengren i spetsen sin IT-proposition.

Märkligt nog samma dag som botten gick ur dotcombolagen på börsen.

Så här i efterhand är det viktigaste innehållet i propositionen att staten släppte 49 procent av sitt ägande i Telia, men det finns också en del opportunistiska löften på bredband i propositionen.

Den ger ingen bestämd definition av bredband, men det finns ett stycke som kan tolkas som om regeringen anser att bredband är dataöverföring med 2 Mbit/s. Om propositionen var vag i sina formuleringar, så var Björn Rosengren desto mer generös på presskonferensen.

Dit han för övrigt hade bjudit just Jonas Birgersson. Björn Rosengren lovade frankt att 98 procent av Sveriges hushåll skulle ha bredband inom två år.

Inte illa. Jag vet att tjänstemännen på departementet satte kaffet i vrångstrupen när de fick höra nyheten på Aktuellt den kvällen.

Undrar om Rosengren vågar ljuga lika friskt som konsult hos Kinnevik?

Inför nästa års IT-proposition är det många som efterlyst tydligare mål för IT-politiken. Forskaren Kurt Lundgren har på uppdrag av ITPS gjort den bästa utvärderingen av politiken.

Hans rapport är en utmärkt grund för en ny proposition. Politiken måste formuleras i mätbara mål så att vi kan kontrollera att det som ska göras verkligen görs.

Sverige är på dekis, men i Asien händer saker. Korea och Japan har på kort tid seglat upp som ledare på bredband.

Förklaringen till framgångarna är inte statliga subventioner, men framgångarna kommer av statligt tvång.

Myndigheterna kräver nämligen att de stora nätägarna öppnar sina nät för små operatörer.

Det gör att den japanska operatören Yahoo! BB nu kan erbjuda 26 Mbit/s för 190 kronor i månaden. Många klagar på att det inte finns några tjänster i näten.

Här är ett förslag: gör speed till en tjänst. Börja med att sätta gränsen för bredband till 10 Mbit/s - i båda riktningarna!