Hård kritik har i finanskrisens fotspår riktats mot kvartalskapitalism, överdrivna bonusar och girighet från cheferna. Föreställningen om att girighet är fult är så stark att den tillhör katolicismens dödssynder: avaritia.

Men att beskriva någon som girig är, enligt Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet, inte särskilt korrekt om man vill förklara personens beteende.

– Drivkraften att ständigt vilja ha mer på andras bekostnad behöver inte förklaras med girighet. Viljan att ha mer är nödvändig exempelvis i entreprenörsverksamhet. Men det överdrivna vinstbehovet, som kan förklaras på annat sätt, kan bli farligt, säger han.

Det handlar om en felaktig styrning i företagen, som fokuserar på kortsiktiga belöningar, i kombination med brist på självdistans och en överdriven känslostyrning.

Visst kan chefer som vill ha hög bonus beskrivas som giriga. Men det handlar snarare om en överdriven optimism, överdrivna förväntningar från tidigare positiva utfall.

– I vårt beslutsfattande är vi naiva realister – vi förväxlar det vi uppfattar med den ”verkliga verkligheten”. Ett exempel är den positiva förväntningskarusell som uppstår när man tidigare fått höga bonusar då mycket gärna vill ha mer, säger Henry Montgomery.


Dras med. Enligt Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi, är begreppet girighet förlegat. Det som av många beskrivs som girighet är en kombination av bristande självdistans och en tendens att ryckas med.

När det går bra ser vi bara det positiva och när det går dåligt ser vi bara det negativa.

– Vi är dåliga på att se riskerna när det går bra och allt ser positivt ut. Likaså är vi dåliga på att se möjligheterna när det går dåligt, säger Henry Montgomery.

Har han varit verksam som forskare inom kognitiv psykologi och beslutsfattande sedan slutet av 1970-talet. Allt startade med att han började läsa filosofi och psykologi parallellt. Först hade han svårt att bestämma sig.

– Efter ett tag valde jag psykologi, eftersom det ställer krav på att man samlar in data och verkligen testar sina teorier, säger han.

Efter att ha disputerat på 1970-talet började han på Göteborgs universitet men flyttade sedan till Stockholms universitet, där han i dag är föreståndare för avdelningen för kognitiv psykologi.

Sitt intresse för filosofi har han behållit.

– Den är väldigt användbar när det gäller att formulera teser som man kan testa. Ett exempel på det är naiv realism som beskriver tron att upplevelsen av verkligheten är just verkligheten.

– Det ger upphov till många andra fel, säger han.

I vardagslivet ser vi inte hur färgade vi är av våra egna uppfattningar, känslor och önskningar. Det gäller inte minst vid ekonomiskt beslutsfattande.

– Vi ser tydligt hur styrda andra är av det, men tror oss ändå själva vara objektiva, säger han.

– Girighet är, på samma sätt som ondska, ett förenklat sätt att se på verkligheten. För den som vill förstå hur människor fungerar förklarar begreppen inte mycket.


Tänker inte själva. "Vi har en tendens att leva i nuet och gå åt samma håll som alla andra", säger Henry Montgomery.

Vill man förstå varför människor agerar som de gör måste man gå ett steg till, förklarar han.

– Visst kan man säga att finanskrisen berodde på vissa människors girighet, men det är betydelselöst. I stället rycktes många med i en överdriven entusiasm och med höga förväntningar som byggdes upp av att det hade gått bra tidigare. Sedan slog allt över i sin motsats, till en överdriven pessimism när botten gick ur.

Finanskrisen har blottlagt bristerna i förmågan att fatta rationella och välgrundade beslut och tydliggjort vilka stora effekter de här bristerna har fått för hela samhället och den globala ekonomiska utvecklingen.

– Vi agerar som intelligenta apor men skiljer oss från djuren med språket och vår kreativitet. Vi är väldigt bra på att hitta på saker, men betydligt sämre på att bedöma och hantera vår verklighet, säger han.

Det kallas för presentism, att existera i ett ständigt nu, som man tror ska vara i all överblickbar framtid.

– Vi har en tendens att leva i nuet och gå åt samma håll som alla andra. Och det leder till en överoptimism och brist på rimlighetsprövning. På samma sätt så har vi en stark vilja att skydda det vi har när det går dåligt. Då ersätts överoptimismen av brist på tillit.

Vi hittar på saker som vi inte klarar av, som värdepappershantering. När de väl finns där skapar de nya möjligheter till affärsutveckling. Påhittigheten i sig är bra, men problemet är att vi är sämre på att göra bedömningar.

Folk börjar fiffla med värdepapprena som är så smart uppbyggda att ingen förstår hur de fungerar eller vad de åstadkommer. Man inser att man har en smart produkt men tappar bedömningsförmågan och glömmer riskerna.

Alla försäkringsbolag lever på att hitta produkter som folk nappar på. Bolagen lever på provisioner och avgifter. Både i dåliga och goda tider finns motsatta intressen att skapa nya produkter mellan säljare och köpare.

– Ofta kommer känslan in – i form av eufori när det går bra eller fruktan när det går dåligt. Det kan styra på ett positivt sätt genom en känsla att det är bra och att det är rätt. Då finns en tendens att ofta undertrycka de känslor som går emot. Att se möjligheter när det går dåligt – eller se risker när det går bra.

Ur ett perspektiv är det man kallar girighet bra, eftersom den driver folk att prestera bättre än vad de skulle göra utan ekonomiska incitament.

– Människans starka tendens att vilja ha mer bör utnyttjas. På det sättet har förväntningar om framtida belöningar en avsevärd effekt på beteendet. Problemet är att det saknas mekanismer för att hantera vad som ska ske när det spårar ur.

Henry Montgomerys forskning har delvis varit inriktad på hur människor under längre tid fattar beslut. Här finns en process som först går ut på att generera möjliga hypoteser, välja det alternativ som är bäst och sedan försvara det beslutet.

– I alla steg finns en stor osäkerhet. Människor saknar beredskap och verktyg att fånga upp besluts-situationen. Ett exempel är att inget beslutsverktyg kunde förutsäga vad subprimelånen skulle ställa till.

Människor räknar inte in möjligheten att det kan hända något. Exempelvis köper folk lägenheter som galningar då räntan är låg, fast alla vet att räntan verkligen kommer att bli hög. Ändå tänker de ”det ordnar sig alltid”, trots att räntan sannolikt blir fem procent högre.

Finns det någon förmåga att lära av misstagen i beslutsfattandet?
– Ja, lite lär man sig varje gång. Exakt samma misstag görs sällan två gånger, utan det blir nya minor. Problemet på finansmarknaden är att det är för hög utdelning och för låg upplevd risk. I framtiden måste beslutsstöds- och belöningssystem utformas så att de tar hänsyn till risktagandet.

Fakta

Namn: Henry Montgomery.
Yrke: Professor i kognitiv psykologi.
Ålder: 66.
Familj: Gift med Küllike Montgomery, två vuxna barn.
Bor: Lägenhet i Uppsala.
Fritidsintressen: Historia, politik, ekonomi, kulturhistoria och filosofi.
Favoritmat: Välmatad krabba.
Favoritdryck: Gott rödvin.
På nattduksbordet: Läser en bok som heter Är svensk en människa av Henrik Bergren och Lars Trädgårdh.

Han utsågs till Årets lärare 2009 för sina ”pedagogiska insatser inom ekonomisk psykologi”. I motiveringen framgår att han med entusiasm och pionjäranda lyckats levandegöra forskning genom exempel från såväl vardagen som kulturens områden på ett sätt som både skapat tillit och främjat nyfikenhet.

...det vanligaste misstaget i beslutsfattande:
– Att köpa sina egna hypoteser alldeles för lätt – alltså att anamma den bild man först får av beslutssituationen och att inte inse att den är påverkad av många faktorer som inte har att göra med verkligheten.

– Det bästa man kan göra är att kritiskt granska sina egna beslut: har jag en korrekt uppfattning? Gärna låta tiden gå, kan man vänta med att fatta beslut får man möjlighet att ifrågasätta sig själv mer.

– Ett sätt är att ”sova på saken”, vinna tid. Be att få ringa tillbaka. Verkligheten är i stor utsträckning skenbar och det gäller att inse att vi är naiva realister.

– Det gäller också att vara på sin vakt mot grupptryck, lyssna på känslor men inte mekaniskt låta dem påverka.

...vikten av att ta in det oväntade i beslutsfattandet:

– Få är bra på att leta efter ”svarta svanar”. Man utgår från det man har och har svårt att föreställa sig att utvecklingen kan gå i en oväntad riktning. Sedan händer det ingen kan drömma om och optimismen slår över i pessimism.

– Det gäller att lyssna på motkänslorna. Känslor kan signalera att något är farligt, ”varför tycker jag det här?”. Det kan vara en signal om att man i själva verket bör tänka tvärtom.

– Det kan vara en känsla av oro som tas fram och man inser att det inte finns något skäl att vara orolig. Eller att man känner sig väldigt självsäker och när man lyfter fram det inser man att grunden är svagare än man tror.

...hur man ska tänka när det gäller investeringar:
– Rent praktiskt bör man räkna ut förväntat värde och se hur följderna blir på lång sikt. Ett slags kategoriskt imperativ, kombinerat med förväntad nyttoteori. ”Om jag uppfyller mitt handlande till allmän lag, vad blir då följen?”

– Faktum är att jag har tjänat många hundra tusen på det genom att undvika dåliga köp, undvika dåliga försäkringar eller att binda räntan i onödan.