Jag vet inte om det här påverkar oss på det sätt som frågorna antyder. Visst är internet ett effektivt sätt att sprida information, vare sig den är sann eller inte, men samtidigt måste vi komma ihåg att vi var rätt bra på det tidigare också. Och då var det svårare att kolla upp saker.

Jag minns till exempel att jag under hela 1990-talet trodde att Ted Gärdestad hade varit misstänkt för mordet på Olof Palme. På fullaste allvar var det ett rykte som cirkulerade. Även om jag hade velat ta reda på fakta hade det krävt en hel del tid och engagemang.

I dag kan man googla fram information om det här ryktet på några minuter och ta ställning till de källor som dyker upp.

Nu vet jag att Ted aldrig var misstänkt för mordet, men fram till internets genombrott var jag alltså övertygad om att detta var sant.

Övertygelsen var en följd av något man kallade ”ingen rök utan eld” på min tid.

Ni som är lite yngre har nog ingen relation till detta idiotiska uttryck som betyder ungefär att om det finns minsta lilla tecken på något så har det hänt.

En sorts folklig bevisföringsmetod där man alltså utgår från en detalj och bortser från helheten.

Man letar inte efter elden utan nöjer sig med rökstrimman. Och alla vet att rökstrimmorna är många.

I dagens handspritsinferno kommer både en och två personer att komma ut från toaletten och lukta sprit. Är det tecken på smygsupande eller kan man behöva veta mer?

Generellt är vi intresserade av andras liv och vi gillar att lyssna på och sprida rykten om andra. Det hade vi med oss från början. Internets genombrott betyder dels att vi kan fortsätta detta smutsiga värv, dels att vi kan motverka det.

Vi kan i dag ta reda på saker som tidigare vilade i dammiga arkiv. I vissa fall kan det möjligen skada folk, men i längden tror jag att det är bättre att vi får metoder att se saker från olika vinklar.

En googling kan ge resultat som berättar historien från många olika håll.

Det smartaste är att outa sig själv. Då får inga illasinnade rykten styrfart och man kontrollerar delvis sitt rykte.

Jag tänkte passa på att berätta min egen skamliga hemlighet när jag ändå har er uppmärksamhet.

När någon sedan googlar den händelsen får de läsa min version och ingen annans.

Det handlar om när jag mötte Ulf Lundell i riktiga livet.

Han kom gående rakt mot mig på en festival och jag hann tänka att vi kommer att passera varandra och nu måste jag se cool ut och säga några ord om hur mycket hans musik har betytt för mig.

Sekunderna rusade i väg utan att jag kom på något smart att säga och när vi var i jämnhöjd blev jag ”starstruck”, tittade honom rakt i ögonen och fick ur mig ett högt ”hehehe” någonstans långt nere i halsen. Sen var ögonblicket över.

Min plan att framstå som ett troget fan omvandlades till ett skamligt minne av mig själv som någon sorts galning.

Det är stor risk att han kontaktade säkerhetsvakterna efteråt.

Det här är en sann historia. Googla den.