I onsdags lyckades förhandlingsgruppen som skulle lösa upp knutarna kring telekomdirektivet att nå en uppgörelse.
Striden i EU-parlamentet och ministerrådet har handlat om under vilka förutsättningar EU-medborgare kan stängas av från internet.
Ska det vara upp till operatörerna, till någon myndighet eller ska avstängning kräva ett domstolsbeslut?
Debatten har sin upprinnelse i fildelningsfrågan. Vem ska bestämma hur en fildelare stängs av? Är det en upphovsrättsägare som fått rättigheterna kränkta? Ja, har upphovsrättslägret menat.
Upphovsrättsägare ska inte kunna frånta en EU-medborgare en grundläggande rättighet, har kritikerna svarat.
EU-parlamentet ska rösta igenom en kompromiss som inte tar ställning i frågan om det ska krävas ett domstolsutslag för avstängning eller ej. Formuleringen man enats kring säger bara att ingen ska stängas av från nätet utan att det föregås av en ”rättvis och opartisk” process.
Nu blir det upp till varje medlemsland att avgöra. Det är bra.
Frågorna kring internets roll som kanal för yttrandefrihet och andra grundläggande medborgerliga rättigheter är grovt eftersatta i den politiska debatten. Att så är fallet i Sverige visar inte minst den politiska förvirring som FRA-frågan och Ipredlagen utlöste.
I och med kompromissen tvingas de politiska partierna att bekänna färg. De kan inte bara gömma sig bakom argumentet att EU redan har bestämt hur det ska bli.
EU är ingen nation. Det är inte ens en federation av nationer. Det är i medlemsstaterna som demokratin uppstår och utvecklas. Att det blir på nationell nivå som frågan till slut avgörs är bra för debatten om nätet, yttrandefriheten och demokratin.
