Visserligen kunde man dela in i företag i frontlinjen, i mittfåran och eftersläntrare. Men efter några år kunde leverantören räkna med att de flesta, mer eller mindre motvilligt, hade övergått till den nya versionen.
Lyckades det inte så hotade man med den eviga ättestupan: indragen support, indragna förbättringar, utebliven kompatibilitet och annat på gamla produkter.
Ett nog så effektivt medel, även om många kunder som troget betalat sina underhållsavgifter förvånat kunde konstatera att det som de tidigare betalat för plötsligt försvann.
Men efter 2000-skiftet har verkligheten börjat se annorlunda ut. SAP har drabbats av det. Oracle likaså. Inte ens Microsoft klarade sig, när företaget skulle lansera Vista. Allt fler kunder börjar uppgraderingsvägra.
Det är inte ny funktionalitet kunderna vänder sig emot, utan att behöva genomföra en mängd förändringar på en gång, ungefär som att tvingas byta karossen i sin bil för att den ska kunna fortsätta rulla.
Leverantörernas svar är att övergå till successiva förbättringar, inte massiva nylanseringar, som i fallet Oracle. Eller att som SAP försöka flytta kunderna till mer inkomstbringande support- och underhållsavtal, med värdegarantier.
För kunderna gäller det att balansera på en knivsegg: väntar man för länge finns tekniska risker, när det gäller inkompatibilitet och annat, och risken för bristfälligt verksamhetsstöd. Men den som uppgraderar står också inför risker som har att göra med komplexitet, andra tekniska problem och stillestånd.
Leverantörernas utmaning är att göra uppgraderingarna så enkla och smärtfria som möjligt, samt att se till att de inte bara tillför något rent tekniskt, utan även förbättrar kundernas affärer.
