Poeten som blivit pirat

Jag kommer att rösta på Piratpartiet i Europavalet, skrev författaren Lars Gustafsson i sin blogg i våras.

Försöken att stoppa piratkopieringen jämförde han med ”att prygla älvens stigande vatten”.

Röstade han på Piratpartiet?

– Ja, säger han när jag träffar honom i hans lägenhet på Söder i Stockholm, jag röstade på dem.

– De beskylls för att vara ett enfrågeparti, men det är inget fel i det.

– Förlagen skriker som stuckna grisar, fortsätter Lars Gustafsson – men författarorganisationerna tar det betydligt lugnare.

Det är nämligen få författare i Sverige som kan leva på royaltyer.

– Ta Bruno K Öijer, en bra poet. Han har ordnat det så att när han har kommit ut med en ny diktsamling åker han ut på föreläsningsturné. Göran Sonnevi har levt hela livet på stipendier.

– Det är inte nödvändigtvis så att man skriver böcker för att tjäna pengar. Man kanske gör det för äran. Det enda skäl jag respekterar är att man har något att säga.

Lars Gustafsson själv har en femtioårig författarkarriär bakom sig och är utgiven på många språk. Men han har aldrig varit författare på heltid.

I 27 år arbetade han som professor vid University of Texas där han undervisade i filosofi och författande.

– Vi är mitt i en teknisk revolution, och den blir tydligare för varje dag. Och tekniska revolutioner möjliggör politiska omvälvningar.

Nya tider. ”Vi är mitt i en teknisk revolution och den blir tydligare för varje dag. Och tekniska revolutioner möjliggör politiska omvälvningar”, säger Lars Gustafsson.

Lars Gustafsson börjar berätta om förspelet till den franska revolutionen – ett annat exempel på hur makthavare försöker stoppa fri spridning av information.

– Neufchâtel var en preussisk enklav i Frankrike och där kunde man trycka sådant som var förbjudet i Frankrike. Det smugglades in. Det finns gamla kopparstick som visar beslag av trycksaker. Det liknar hur det är i dag med beslag av computerutrustning.

– Det som beslogs var filosofi, religion och pornografi. En del av filosoferna var också pornografer.

– Ta markis de Sade – han var dessutom en oerhört tråkig pornograf. Och så skrev han långa moralfilosofiska traktater.

Lars Gustafsson har alltid beskrivit sig som liberal, även om han har gått i Vietnamdemonstrationer och skrivit en bok tillsammans med Jan Myrdal, som han fortfarande är god vän med.

Men nu ser han ett nytt politiskt klimat:

– De traditionella liberala politiska partierna klarar inte det här, säger han.

– De har blivit hindrare.

Han citerar August Strindbergs kammarspel ”Påsk”, där det sägs om en person:

”Det är en hindrare! Han hindrade allting [...] han ville hindra de oskyldiga cyklarne!”

– Det går inte att konfiskera maskiner och slänga folk i fängelse.

Parlamentarikerna ska passa sig, fortsätter han – ”det här är en stark rörelse”.

Och när det gäller Piratpartiet är det inte ett enfrågeparti, utan ett tvåfrågeparti. Den andra frågan är personlig integritet.

– Man ska få läsa i fred.

Övervakning är inte bara principiellt fel, den är också gagnlös:

– Jag har sett det sovjetiska imperiet. Jag har fått Nietzsches samlade verk beslagtagna av tullen vid gränsen.

– Men imperiet läckte!

Skälen för övervakning och kartläggning är inte tillräckligt starka:

– Med all respekt för den internationella terrorismen så torde dess trafik vara en biflod.

Lars Gustafsson är benägen att tro på Jan Myrdals teori att synlig, för att inte säga klumpig, övervakning är ett sätt att varna folk att de ska hålla sig borta från politiskt obekväma rörelser.

– Det ligger mycket i det. Myrdal har rätt ibland. Det är det irriterande med honom – att han faktiskt har rätt ibland.

– Jag gick av en händelse i två Vietnamdemonstrationer samma vecka, en i Västerås och en i San Francisco, och vi såg fotograferna på hustaken med sina teleobjektiv.

– Det var ju inte pressfotografer.

Lars Gustafsson och Jan Myrdal ”skickar e-post till varandra om kvällarna och skäller på varandra”. Senast gällde det Myrdals försvar av Jan Guillou, en skribent som Lars Gustafsson aldrig har kommit överens med.

Datorer är något som Lars Gustafsson intresserade sig för långt innan författare började skriva med ordbehandlare. I romanen ”Tennisspelarna” från 1977 låter han en systemvetare programmera in Strindbergs ”Inferno” i det amerikanska flygvapnets datorsystem. Följden blir att världen med nöd och näppe undgår kärnvapenkrig.

Senare skrev han en samling science fiction-noveller, ”Det sällsamma djuret från norr”, där det förekommer en ”stulen intelligensförstärkare” med den beklagliga biverkningen att den gör folk deprimerade.

– När jag kom till University of Texas i Austin var korridoren full av briljanta unga kvinnor och män som höll på med Alan Turings teorier om artificiell intelligens. De forskade i kognitionsvetenskap och Douglas Hofstadter kom ut med ”Gödel Escher Bach”. Det höll på i tio år. På något sätt dog diskussionen bort.

– Frågan är ifall computern kan ha medvetande. Man kan troligen stapla Turingprocessorer ovanpå varandra och få något som liknar självmedvetande.

– Jag tror att jag ser en koppling till problem som diskuterades i Uppsala redan på Phaléns, Boströms och Hägerströms tid.

Lars Gustafsson berättar att den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger har konstruerat en dator som skriver modern poesi:

– Han lät programmera den i assembler, la in grammatiska regler och syntax, Berlins telefonkatalog och vokabulär.

– Den skriver 60 rader i minuten. En del ser ut som poesi.

Enzensbergers dator står fortfarande och printar ut poesi på Deutsche Literaturarchiv i Marbach.

– Väl värt ett besök, inskjuter han. Man kan se Thomas Manns cigarrettaskar.

– Vad är det för fel på att en computer skriver poesi? Den vet inte att den gör det.

Det återknyter till vad Lars Gustafsson tidigare sa om författarens motivation:

– Man ska ha en idé.

– Man ska vilja uttrycka den.

– Man ska uttrycka den.

Lars Gustafssons blogg finns på http://larsgustafssonblog.blogspot.com/