För om vi granskar listan dyker det upp en hel del frågor. Visst har Ericsson kvinnor bland sina toppchefer – många av dem finns på listan och Marie Westrin som ansvarar för utvecklingen av de nya mobilnäten toppade i fjol. Men i företagsledningen syns inte mycket av det, där finns endast en kvinna, personaldirektören.

Telia har också flera kvinnliga vd:ar i sina dotterbolag – men även där är det tunt i ledningen. Så har det inte alltid varit. Sverigechefen för några år sedan hette Marie Ehrling och hamnade på Fortunes lista över de mäktigaste affärskvinnorna i världen. Innan dess hette vd:n Marianne Nivert.

Två av våra tidigare vinnare, Marianne Treschow och Lena Treschow Torell, lämnar eller har lämnat sina tidigare positioner som vd på PTS respektive IVA. Var finns de nya tungviktarna på liknande poster?

Anette Holm sitter på en tung cio-post – men hon har allt för få kvinnliga kolleger.

Så går det egentligen framåt med jämställdheten på it-området? Snarare tycks det gå långsamt bakåt. De kvinnor som försvinner ersätts inte i samma takt.

Visst, det finns fler män på maktpositioner eftersom det helt enkelt finns fler män än kvinnor i it-världen. Men det duger inte att låta sig nöja med det för då kommer inget att hända. Det handlar inte om kvotering – det handlar om att se de kvinnor som finns i kulisserna och ge dem plats.

Det är över 200 år kvar tills män och kvinnor delar föräldraledigheten lika om det ändras i den takt som det gör nu. Kan inte it-branschen slå det och ändras snabbare? Hur svårt kan det egentligen vara?