2000 inleddes med att Lunarstorm slog igenom stort och livet i Sverige blev aldrig det samma igen.
Efter tio år har Lunarstorm hunnit konfundera, fascinera, irritera, uppröra, bli en normal del av vardagen och till sist bli en av många andra nätgemenskaper.
Oavsett om vi i dag hellre pratar om Facebook eller något liknande socialt medium har vårt sätt att umgås och tänka om umgänge förändrats.
Eftersom det gått så pass lång tid har nätgemenskaperna förmodligen också förändrat oss permanent.
Förändringen kanske främst handlar om att den gamla världens kontakter byggde på oviktiga parametrar. Omoderna är kanske ett bättre ord än oviktiga eftersom de var viktiga en gång i tiden.
Det kunde handla om sådant som geografi, kön, yrke och genetisk bakgrund.
Frågan är hur många som i dag tycker att det är viktigt från vilken by ens föräldrar härstammar. Eller i vilken stadsdel man tog sina första steg. Eller som tror att blod är så mycket tjockare än vatten att man ska hålla sig till sina egna.
Nej, de flesta tänker nog att vi behöver knyta band till dem som delar våra värderingar och våra erfarenheter av världen.
Självklart kan många av dem vara just släktingar, grannar, arbetskamrater och jämnåriga, men sådana är inte de enda variablerna.
Mentalt har vi varit förberedda på utvecklingen sedan länge men det var först i och med nätgemenskaperna vi fick hjälpmedel för att knyta och underhålla dessa band.
Vi var begränsade geografiskt till den trakt där vi bodde eller där vi vuxit upp, åtminstone för den som inte kunde resa mycket.
På raster fick vi prata med dem som befann sig på samma arbetsplats och ofta i väldigt smala segment av yrkesgrupperna – vaktmästarna satt för sig och cheferna för sig.
På storhelger var vi hänvisade till personer som delade genuppsättning med oss eller våra närmaste – släkt och ingifta.
Nu pratar vi med samma personer på Facebook men även med en hel del andra, sådana som tidigare inte kvalade in på listan över vänner.
”vän” har för övrigt glidit i väg i betydelsen och har nu för många innebörden ”bekant” eller i vissa fall ”person jag har träffat någon gång eller som känner någon jag känner”.
Tack vare Facebook kan vi bredda vårt umgänge och knyta band med folk vi normalt inte skulle ha kommunicerat med.
Vi kan dessutom få reda på hur livet ser ut i hem vi aldrig kommer att sätta vår fot i.
För min del har Facebook inneburit att jag har närmast daglig kontakt med min faster i Rio de Janeiro. Vi har inte träffats på riktigt sedan 1982 men tack vare statusuppdateringar har vi snabbt hämtat in vilka vi blivit under de år som passerat. Matcha det om ni kan, Posten.
Jag är medveten om att det jag skriver kan verka lite väl teknikromantiserande och lovar att nästa krönika blir sjukt teknikpessimistisk. Wait for it.