Vad ett hackarspace på övervåningen i samma allaktivitetshus har med öl att göra kan man undra. Och varför polisen fraktar bort en massa datautrustning på grund av eventuell kontantförsäljning ur en back undrar man ju också.

För att de kan, är väl det enkla svaret, och för att ordet hackerspace för makten låter helt galet och farligt.

Det är dags att förstå att det finns olika typer av hackare.

Många är anti-auktioritära frihetskämpar som anser att teknik och kunskap inte ska vara ett privilegium för makten eller folk med dåliga avsikter.

Därför plockar de isär och analyserar både hård- och mjukvara. Sätter ihop igen och bygger upp på sitt eget vis med modifieringar.

Att överlista är en sport. Men de blåser också i visselpipan när dåliga lösningar sprids till vanligt folk medan storföretagen mörkar om svagheter. Hackarkonferensen Defcon i Las Vegas visar hur en okunnig 11-årig flicka på en halv minut kan ”bumpa upp” ett ”säkert” lås.

På Chaos Communications Congress i Berlin i mellandagarna möttes hackareliten.

Ett team visade hur A5/1-kryptering av mobiltelefoni via gsm gång på gång sedan 1994 har visats möjlig att bryta samt att ”A5/1 konstant kringgås av underrättelsetjänster, rättsväsen och kriminella”.

Samtidigt tror allmänheten att vad de kommunicerar via gsm är säkert. För att sätta press på industrin visade de nu hur man med fria program och billiga komponenter kan avlyssna.

Hierarkier hotas i en värld där ”alla kan”. Nyhetsfotografer ser sig pressade av massans ständigt närvarande digitalkameror och mobiler.

Byråkratiers interna information letar sig ut till allmänheten via Wikileaks.

Företrädarna talade i Berlin om idéer för revolution inom journalistiken och hyllades som operastjärnor av hackarförsamlingen.

De fick stående ovationer och närapå inropningar för sitt obändiga arbete för informationsfrihet och transparens vare sig det gällde att publicera läckta e-postarkiv från en politiserad klimatelit eller uppgifter om isländska finansmäns plundring av de egna bankerna precis innan kollapsen.

Julian Assange och Daniel Schmitt från Wikileaks påstod sig till och med fått lokalt gehör för en idé om Island som ett ”bitarnas Schweiz”, där starka lagar skulle garantera datahemligheten snarare än banksekretessen. Kombinerat med sin billiga energi skulle de kunna locka stora datacenter.

Folk från Forskningsavdelningen var i Berlin också. När man dricker öl med entusiastiska hackare har man svårt att förstå myndigheternas maktspråk.

Fast hoppet om att få tillbaks utrustningen verkar litet. I praktiken förefaller svenska staten ha stulit datorer från folk som inte är misstänkta för brott.

Kanske kan någon förklaring dyka upp på Wikileaks. Medborgare och anställda kan ju numera motarbeta maktmissbruk – utan att själva klampa in med fysiskt våld som yttersta hot.