Saabs behov av en matematik-maskin blev uppenbart i steget från J29 Tunnan till J32 Lansen. En ny teknik etablerades i konstruktionsarbetet av Arthur Brådsjö 1948–1949. Den gamla linjeritningen övergavs och i stället bestämdes planets form på matematisk väg.

I en bok om Lansen av Sven Stridsberg läser vi:

"För varje större konstruktionsenhet som kropp, vinge, stabilisatorer etc, infördes ett koordinatsystem på vars axlar x y och z alla punkter av konstruktionen kunde läggas in. Systemet hade till viss del använts på Saab J29 och där visat hur man kunde förbättra precisionen och samtidigt spara arbete. Man kunde med det matematiska linjesystemet få fram den bästa formen och de aerodynamiskat renaste ytorna.

Totalt fordrade flygplan 32 inte mindre än 250 000 koordinatpunkter, vilket kan jämföras med 29:ans 75 000.

För att kunna utföra det omfattande beräkningsarbetet konstruerades så kallade matematikmaskiner, föregångare till dagens datamaskiner. Dessa matematikmaskiner till trots tvingades man handräkna till stor del, och tidvis var upp till ett 30-tal så kallade beräkningsflickor sysselsatta vid bordsräknemaskiner."

Elektronik ombord
Inom parentes kan nämnas att den engelska yrkesbeteckningen på "beräkningsflickor" och -pojkar var computers, räknare. Ordet användes sedan för de maskiner som gjorde dem överflödiga.

Ett annat skäl för Saab var en växande insikt om elektronikens betydelse för navigering och kommunikation ombord på flygplanen. Redan under 1950-talet utrustades Tunnan och Lansen med radio- och navigeringsutrustning.

In i bilden kommer också robotarnas betydelse. Under 1957 spreds den "engelska sjukan" från en brittisk vitbok som hävdade att bemannade krigsflygplan i en nära framtid skulle ersättas av fjärrstyrda robotar. Draken betraktades, inte minst av Flygförvaltningen, som det sista bemannade flygplanet, som i fortsättningen enbart skulle modifieras i väntan på robotgenerationen, står det att läsa i En bok om Saab-Scania, utgiven 1987.

Robotprojektet utvecklades parallellt i en grupp som kallades R-system. Huvuduppgiften var en knappt 12 meter lång robot som med en konventionell laddning eller en atombomb skulle kunna nå den baltiska kusten. På så sätt skulle den väntade sovjetiska invasionen kunnas slås ut redan under utskeppningen.

Motstridiga uppgifter
Dessutom signalerade också bildivisionen ett intresse för hjälp med torsionsberäkningar när Viggo Wentzel, som drev Saabs datorsatsningar, tog den första kontakten med Carl-Ivar Bergman på matematikmaskinnämndens Besk.

Det förekommer en del motstridiga uppgifter om vad det egentligen var som Saab räknade på under de hyrda timmarna på Besk. Allt tyder på att det var hållfasthetsberäkningar för Lansen.

Det bekräftas av en stor artikel i Dagens Nyheter med rubriken "Industrins första matematikmaskin räknar ut detaljerna på Lansen" från mars 1954.

Det hör till saken att det tar många år att projektera, utveckla och bygga ett flygplan. Lansen började projekteras i slutet av 1948. Protypen flög 1952 och leveranserna började först 1955. Det sista planet togs ur tjänst 1973, 25 år efter att de första strecken satts på papper.

Sex miljoner räkneoperationer
Svenska Dagbladet skrev 1955 om hur de olika flygplanstypernas tillblivelseskeden griper in i varandra: "Lansen började ta form på ritbordet innan Tunnan varit i luften och den nya Draken hade redan resulterat i experimentplanet 210, Lill-Draken kallat, när den första Lansenprototypen gjorde sin jungfrutur 1952".

I Svenska Dagbladets artikel hösten 1955 berättas om "matematikmaskiner som enbart under fjolåret utförde sex miljoner räkneoperationer. Räknemaskinerna som är av hålkortstyp räcker emellertid inte till. Tre gånger så många operationer behövdes för Draken som Lansen, och behovet ökar alltjämnt. Saab håller därför på att på att bygga en egen matematikmaskin av betydligt mer avancerad typ, en elektronmaskin som får dubbelt så stor kapacitet som den omtalade Besk, eller mer populärt, samma förmåga som 50 000 räknebiträden med varsin räknesnurra. Sara, Saabs räkneautomat, har man kallat vidundret som på en timme hinner med vad en man gör på två år och har ett minne med plats för 1 024 tolvsiffriga tal ..."

För Saabs del började utvecklingen med en arbetsgrupp i början av femtiotalet under ledning av Börje Langefors, senare professor på KTH, som begagnade både siffermaskiner med hålkort och analoga maskiner. Efter den begränsade men viktiga tillgången till Besk byggde Saab sin Sara, Saabs aritmetiska räkneautomat, som kom igång 1956.

Den byggdes efter Besks ritningar, som Saab köpt för en symbolisk summa, och med hjälp av den då allt besviknare Beskpersonalen. När Sara invigdes hade merparten av dem redan tagit jobb hos Facit.

Gåvan i form av ritningar och bygghjälp ökades förmodligen på av ekonomiskt stöd från Flygförvaltningen, som också i fortsättningen skulle finansiera utvecklingen av Viggen och datorbyggandet med statliga pengar.

Datasaab bildas
Saras insatser hos Saab var temporära. Den blev däremot utgångpunkten för en egen datorutveckling. Målet var, djärvt nog, att bygga en lätt och kompakt transistoriserad dator för installation i flygplan och robotar. Projektet kallades CK37, med Viggens versionsnummer alltså, och den kom att på vägen, år 1960, att ge upphov till en tämligen kompakt, stationär dator som hette D2 när den visasdes för civila kunder och Sank i militära sammanhang.

Datorn gav Saab en affärsidé. D2 var på sin tid den snabbaste maskinen i Europa, och den var tämligen kompakt: den klarade 100 000 additioner av två sexsiffriga tal i sekunden och den vägde blott 150 kilo.

Nu samlade Saab allt data- och elektronikkunnande under en hatt i en ny division, Datasaab, vars verksamhet inriktades på industriella, medicinska och militära lösningar. D2 vidareutvecklades till D21 och den intresserade (på kompisvägen, enligt samstämmiga uppgifter) tekniker på Skandinaviska Elverk. Företaget köpte ett exemplar 1962 för att optimera kraftdistributionen i de svenska näten.

Maskinen byggdes på plats i Stockholm, och konstruktionen utvecklades parallellt med byggandet.

Därmed var Datasaab datortillverkare. Saab befann sig i en expansion utan motstycke i koncernens historia. Bilen såldes i 37 500 exemplar om året i 40 länder, flygvapnet köpte i vanlig ordning flygplan och investeringsprogrammet omfattade 120 miljoner på tre år. Personalen uppgick till 11 500 på åtta orter och flygplanen såldes i åtta länder. Nu hägrade stora datorbeställningar från staten.

Ambitionerna växte
Datortillverkningen hade aldrig behövt utsättas för någon lönsamhetsbedömning. Det trettiotal D21:or som såldes hade mer eller mindre betalat projektet, vars ursprungliga kostnader redan hade bekostats av Skandinaviska Elverk och av statliga utvecklingspengar.

Det som tillkommit var utveckling av ett operativsystem och ett generellt programspråk. Datasaab omsatte 100 miljoner och sysselsatte 300 personer. Ambitionerna växte och ur stordatorn D21 föddes D22.

Parallellt växte ett jätteprojekt fram tillsammans med Nordisk Spardata kring bankterminaler. Utvecklingskostnaderna började stiga och gav förluster, dock bara på några futtiga miljoner om året och försumbara i koncernens blomstrande ekonomi.

Kampen mot IBM
Det hägrande målet för Datasaab var statliga beställningar. Konkurrenten Facit hade givit upp satsningen på Beskkopian Facit EDB för att koncentrera sig på periferiutrustning. Nu skulle 20 län lägga folkbokföring och skatteuppbörd "på data" och D21 var som klippt och skuren för detta ändamål.

Men den statsapparat som pytsat pengar i allt vad Saab företagit sig var inte längre densamma. Flygverksamheten skulle fortsätta att subventioneras eller bekostas ända in i Jasprojektet, men den civila myndigheten Statskontoret trädde nu fram som central datamyndighet. Saabs datadivision kunde inte längre räkna med en skyddad tillvaro.

På marknaden hade företag som Bull, Burrougs, Control Data, IBM, ICL och Univac börjat konkurrera.

IBM hade slagit ut Facit och beställningen av länsdatorer utvecklades till en envig mellan Datasaab och IBM. Striden fördes på många fronter. Datasaab hade tack vare skicklig lobbyverksamhet pressen på sin sida och fick dessutom stöd från Matematikmaskinnämnden, som därmed signerade sin dödsdom.

På Statskontoret regerade Åke Pernelid, som enligt flera vittnesmål avvisade alla förslag som det inte stod IBM i. Experterna förordade Datasaab, både för bättre prestanda och lägre pris.

Staten fortsätter att subventionera
1962 tilldelades IBM hela beställningen men året därpå kompromissade Gunnar Sträng så att Saab och IBM fick halva ordern var.

När decenniet slutade hade Riksdagens revisorer analyserat verksamheten och funnit att Saabs maskiner var både billigare och snabbare. Följden blev att IBM-maskinerna slängdes 1970 ut och ersattes med Datasaabs D22:or.

Med den segern i ryggen borde 1970-talet ha blivit en gynnsam period för Datasaab – och Facit som fick leverera kringutrustningen. Men segern över IBM begränsades till länsdatorerna. Runt om i näringsliv och förvaltning hade IBM och andra medan striden pågick skaffat sig en dominans.

Vändpunkten blev en ny upphandling 1972, som såg ut att bli en repris på den förra. Nu gällde det två riktigt stora stordatorer till försvaret, kallade Bertil och Cecilia.

Statskontoret förordade IBM som ett mycket billigare och betydligt säkrare val, men gav till slut upp inför en ny kampanj om att köpa svenskt och rädda jobben i Linköping.

Datasaab offererade en ny modell, D23, men de första exemplaren blev inte klara i tid till utlovat leveransdatum i januari 1974.

Först våren 1975 kom de igång och inte ens då fanns alla bitar på plats. Projektet gav en jätteförlust, och plötsligt upptäckte koncernledningen att också de mindre datorerna länge gått med förlust. Köpet av Facits datasystem från Electrolux 1974 hade inte gjort saken bättre. I köpet ingick samtliga utländska försäljningsbolag med en massa skrivmaskinsförsäljare.

En paniklösning blev ett gemensamt bolag med Univac, vars verksamhet gick ut på att konvertera Saabprogram till Univacs 1100, som var en storsäljare i Sverige ända in på 1980-talet.

Efter tre lyckades Saab till slut vältra över bördan på staten, som passade på att slå ihop verksamheten Stansaab. Det var ett bolag som staten och Saab ägde gemensamt och som hade förlyft sig på en exportsatsning på de lokalt framgångsrika Alfaskopterminalerna.

Två krisbolag slogs ihop till ett, som på fyra år brände en halv miljard och stod inför konkurs 1979.

Statens utväg blev att sälja hela problemet till Ericsson.

– Då hade vi tre kompletta staber, inklusive alla överblivna utlandschefer från Alfaskop och Facit, plus smuggelskandalen från Stansaabs Moskvaorder att bära på, berättar en av dem som upplevde 1970-talets tumult.

Fakta

Unisys betalade för Datasaab men köpte egentligen hela den statliga marknaden. Den sista Saabdatorn D23 hann levereras i några exemplar, bland annat två till försvaret. Sedan avbröts tillverkningen och de sex som fanns beställda ersattes av Unisys. Också Saabs bildivisioner fick en välbehövligt datorförstärkning med två Univac 1100.