Adressen är Albyvägen 102, vi ses där. Så lät det på telefonsvararen när Gert Persson hade ringt om vårt möte. Jag visste att det hänt saker och ting med adresserna där ute i Solnas utkanter och chansade på att vi skulle träffas på rätt ställe. Och mycket riktigt möter vi varandra på rätt gata och parkerar utanför ett kontorshus.

– Här var det, säger Gert Persson, fast då var det nummer 102. Facit Electronics stod det på fasaden. Där nere låg Nordisk Rotogravyr, de där husen kring Rymdbolaget var inte byggda och inte heller Riksskatteverkets tegelhus. Däremot fanns en tillverkare av kontorsmaskiner där nere.

Adressförvirringen beror på att det gamla industriområdet Vreten försöker höja sin status med det tjusigare namnet Solna Strand. Albyvägen finns numera bara på andra sidan Tritonvägen, där förorten Lilla Alby också gärna skulle vilja heta något annat för att slippa förväxlas med det mer ökända Alby söder om Stockholm.

Nu känner vi på dörren, där det bland annat står Acal och Danka. Den är öppen och vi slår oss ner i en soffa under en väggskulptur som definitivt inte fanns på Facittiden.

– Märkligt, jag har inte varit här sedan 1960. Mitt sista uppdrag var att avveckla verksamheten här och flytta resterna till Åtvidaberg. Jag minns förresten att Facitchefen Gunnar Ericsson köpte marken här för 125 kronor kvadratmetern. Han blev chockad när räkningen kom, för han trodde priset var en krona och tjugofem öre, det var nivån hemma kring bruket.

– Här i bottenvåningen tillverkade vi de paneler som Facit EDB var uppbyggd av. Här stod också en dator i drift, vi hade tre till i datacentraler i Stockholm, Göteborg och Düsseldorf, och en tid var jag faktiskt chef också för dem, berättar Gert Persson.

Näringslivet tog över
Men låt oss börja från början. Den unge gymnasieingenjören Gert Persson handplockades av Carl-Ivar Bergman till Matematikmaskinnämnden. Där hade Bergman svarat för bygget av Besk, vår första riktiga dator (efter relämaskinen Bark) och när jag intervjuade honom för några år sedan mindes han fortfarande hur den tekniskt händig Gert Persson knåpat ihop en apparat för att testa ferritringar, alltså magnetkärnor i dåtidens minneskretsar.

– Jodå, jag har faktiskt kvar ritningarna, säger Gert Persson och plockar fram en pärm ur sin portfölj.

Han bläddrar och pekar:

– De skakades ner längs en ränna här och fångades upp en och en av en liten arm så man kunde kontrollera magnetiseringskurvan, eller hystereskurvan som det heter. Och jo, det var nog från en teburk jag klippte ut plåten till rännan. Det kom han alltså ihåg, Carl-Ivar.

Året var 1954 och tillsammans med jämngamle Christer Jäderlund matade Gert Persson Besk med hålremsor. Datorn gick nästan dygnet runt, bokslutsåret 1955 bokfördes 3 785 körda timmar.

Flytt till Karlavägen
Nämnden ville bygga ytterligare en maskin men fick nej. Det blev en vändpunkt i svensk datorhistoria när Åtvidabergs Industrier lockade med jobb. I april 1956 gick 18 av de 40 på nämnden över till det privata näringlivet. Tekniker, matematiker och servicefolk med chefskonstruktören Erik Stemme i spetsen dränerade Matematikmaskinnämnden på talang.

De fick lokaler på Karlavägen 62 i Stockholm och uppdraget var från början att bygga ännu en Besk.

Arbetsnamnet var Åtvid och enligt en tidningsnotis var målet att "så småningom söka komma fram till en för svenska förhållanden skräddarsydd s k databehandlingsmaskin som kan sköta kontorsrutiner som t ex löneberäkningar, lagerbokföring etc".

Det bekräftas av Gert Persson:

– Jag minns att det i mitt anställningskontrakt från början stod att Åtvidaberg skulle starta en avdelning för kontorsautomation, men den meningen ströks sedan. De vi gjorde var att bygga tio Beskkopior med namnet Facit EDB. Det brukar heta att 11 maskiner byggdes, men då tror jag att man räknar in original-Besk i statistiken. Vi använde fyra, FRA köpte en och de andra kunderna var försäkringsbolaget Framtiden, Asea, flygvapnet, matematikmaskinnämnden och norska meteorologiska institutet. Dessutom byggde vi ett dussin DS-9000 till luftförsvarssystemet Stril 60 och ett stort antal karusellminnen, Facit ECM 64. Det var Stemmes geniala konstruktion som delade upp magnetbandet i 64 små rullar. Därmed fick man ner söktiden från fyra minuter till två sekunder.

Bandstationer i skyltfönstren
Installationen hos Livbolaget Framtiden var den största och mest uppmärksammade, inte minst för att försäkringsbolaget hade tio bandstationer i skyltfönstren på Birger Jarlsgatan 50.

– Det var den största anläggningen dittills i Norden men vi höll knappast på att få i gång den i tid. Den "spårade ur" gång på gång. Av misstag släckte jag belysningen i lokalen sent en kväll och då såg vi små blå gnistor vid remsläsaren. Den gick med fem meter i sekunden och då blev det statisk elektricitet. Vi jordade uppsamlingskorgen och sedan jordades alla anläggningar på samma sätt, minns Gert Persson.

Åtvidabergs uppgång och fall
Men krismolnen seglade upp. Början till det som skulle bli en av de största skrällarna i svenskt näringliv märktes också på Albyvägen.

– Vi förstod att krisen skulle komma. Trots att Åtvidabergs enväldige ledare Gunnar Ericsson accepterat stordatorer fanns det en djup misstro mot all modern teknik. Kugghjulen i räknemaskinerna var företagets själ, eller kanske kontorsmöbler i Östgötaek, och det var ju så småningom japanska kalkylatorer som skulle knäcka koncernen. Vi anade oråd när vi 1958 presenterade planer på en elektronisk faktureringsmaskin för styrelsen. Till slut avbröt Gunnar Ericsson dragningen för "något viktigare". Det betydde var sin biljett i handen och sedan tog vi taxi till Råsunda. Fotbolls-VM pågick och den här kvällen fick Sverige stryk av Tyskland tror jag. Fotboll har aldrig intresserat mig.

Lång väg till slutet
Vägen till slutet var dock lång. Elektroniktillverkningen sattes i ett dotterbolag 1960, Facit Electronics. Nästan samtidigt skapade Saab för övrigt sitt Saab Electronics. Huset på Dalvägen byggdes och där jobbade 300 personer. Två år senare stängdes verksamheten.

– Jag efterträdde Carl-Ivar Bergman som produktionschef just i den vevan. Han gick till Standard Radio och kom senare till FMV. Vår gruppchef Erik Stemme blev professor på Chalmers. Mitt jobb blev nu att flytta delar av tillverkningen till Åtvidaberg. Där byggdes sedan remsstansen PE 1500 och remsläsaren PE 1000. Karusellminnet däremot tror jag aldrig tillverkades där.

– Samtidigt fick jag ansvaret för våra tre svenska datacentraler och skrev ett samarbetsavtal med vår största kund, Industridata, där Asea, Saab och Skandinaviska Elverk samarbetade och delade datortid med varandra.

– Sedan lockade Christer Jäderlund med mig till Siemens, men där fanns inte det utlovade jobbet när jag kom. I stället tog SCB emot mig med öppna armar. De hade varit en av våra kunder och nu hade de skaffat en IBM 360. Därmed bytte jag sida och blev kund och användare.

Gert Perssons fortsatta karriär får skrivas en annan gång. Facitkoncernen hamnade i djup kris 1971 och till och med fotbollsstjärnorna i personalen hörde till dem som fick lämna företaget. Ett panikköp av konkurrenten Addo förvärrade bara krisen och när botten verkade vara nådd köptes koncernen av Electrolux.

– Hans Werthén betalade 70 miljoner och sålde sedan delarna vidare för 200 miljoner. Så lyder Gert Perssons facit.