I går lade en arbetsgrupp en ny rapport på försvarsminister Sten Tolgfors bord. Där konstateras bland annat att antalet Rakelanvändare långsiktigt inte räcker till för att finansiera systemet.
Visst är det graverande att systemet – trots att kostnadsramarna spräckts gång på gång – fortfarande inte fungerar som tänkt. Hittills har det kostat staten två miljarder kronor, och ytterligare hundratals miljoner måste plöjas ned för att bygga bort de problem som återstår.
Riksdagskandidaten Maria Abrahamsson skriver i en debattartikel att systemet kostar skattebetalarna miljarder helt i onödan. Hon har fog för mycket av sin kritik. Projektet kostar orimligt mycket och dras med orimliga förseningar. Den intäktsmodell som skulle göra att alla inblandade på marknadsmässiga villkor skulle dela på kostnaderna fungerar inte heller.
Frågan är bara vad man ska göra åt eländet. Såväl regeringens arbetsgrupp som Maria Abrahamsson argumentar för att släppa in privata aktörer som leverantörer i nätet. Ja visst, pröva gärna det.
Men Maria Abrahamsson har fel när hon argumenterar för möjligheten att helt ersätta Rakel med kommunikationstjänster i de vanliga mobiloperatörernas nät. Att lägga ner Rakel nu när nätet är i det närmaste färdigutbyggt skulle innebära en kapitalförstöring utan motstycke.
Visst, det är sant att Rakel-nätet – byggt på kommunikationsstandarden Tetra – saknar bredband och datahastigheterna ligger ljusår efter de vanliga mobilnäten.
Men den övergripande bilden är ändå att nätet tekniskt fungerar för den typ av radiokommunikation som det är byggt för, säker radiokommunikation för blåljusmyndigheter.
Nu när Rakel trots allt blivit byggt, då bör det användas också.
