Man kan fråga sig om dessa dagar nu i början av mars egentligen är särskilt väl valda som tidsmarkörer för dotcomerans fall.

För exakt tio år sedan når visserligen dotcomföretagens aktiekurser sin absoluta peak innan de börjar tokrasa på världens börsskärmar. Men livet i dotcombubblan fortsätter precis som vanligt ett bra tag till.

De flesta av dåtidens mest kända dotcomprofiler fortsätter att predika den nya ekonomins lov. Flertalet av deras omskrivna bolag tuffar på som om ingenting har hänt.

De fortsätter att presentera nya storslagna expansionsplaner – och sina sedvanliga kvartalsförluster.

Inne i bubblan uppfattas de helt remarkabla börsrasen under våren 2000 på sin höjd som ett avlägset muller i fjärran.

På försommaren kollapsar några av dotcomtidens mest rangliga företagsbyggen i spekulativa jättekonkurser. Bland annat Boo.com, ett extremhajpat bolag som fiskade in 1,5 miljarder kronor i riskkapital för att sälja modekläder via en webbsajt som de aldrig riktigt fick att fungera.

Men livet i dotcomvärlden fortsätter ändå nästan som vanligt.

På sensommaren, när börsrasen pågått i stort sett oavbrutet i ett halvår, meddelar två av dotcomerans frontfigurer att de tänker arrangera ett ”världsforum” om den nya ekonomin i Sverige.

Riskkapitalisten Kjell Spångberg och Christer Sturmark, vid den här tiden känd it-entreprenör, klär sina evenemangsplaner i en för dotcomerans tidstypisk pompös språkdräkt där allt är i storlek Extra Large.

De förklarar således att det rör sig om ”ett gigantiskt projekt” som involverar världsledare som Bill Clinton, Bill Gates och Tony Blair.

Börsraset fortsätter och när hösten står för dörren presenterar dotcomerans kanske allra viktigaste företag – Framfab – sin halvårsrapport.

Det är klackarna i taket. Framfabcheferna ger mycket optimistiska prognoser och uttrycker stark framtidstro. Vinstprognosen för helåret ligger fast. En av parollerna under presentationen var ”Slow down? Hell no!”.

Resultatet blir att börskursen – för allra sista gången, ska det visa sig – tar ett rejält skutt uppåt igen.

Men under senhösten hinner det exempellösa börsraset slutligen ifatt dotcomföretagen. Ett efter ett faller de samman som korthus.

Jonas Birgerssons skapelse Framfab är inget undantag. Ett antal veckor efter att företagsledningen – dock inte Jonas Birgersson själv – sålt ut egna Framfabaktier för närmare en kvarts miljard kronor kommer en vinstvarning.

Den får allt att falla samman och sätter i praktiken bolaget på stadig kurs in i dimman.

Här skulle historien kunna vara slut. Men dotcomdöden fortsatte med oförminskad styrka från internetbranschen vidare in bland betydligt mer etablerade företag i mobilbranschen.

Så här i efterhand måste man konstatera att den nya ekonomins läror om ständig tillväxt och vikten av att satsa stort och globalt till varje pris fått ordentligt fäste även bland många mobiloperatörer. Men här var det inte febriga framtidsprognoser kring internethandel som drev hajpen. Här handlade det i stället om en nästan religiöst färgad övertro på ett raketsnabbt jättegenombrott för de nya 3g-näten.

När det blev dags för 3g-auktioner runt om i Europa släppte alla ekonomiska spärrar. Mobiloperatörerna brände mer än 1 000 miljarder kronor på 3g-frekvenser som det dröjde många år innan de fick kommersiell nytta av.

Många mobiloperatörer kastas in i en djup kris som även fick Ericsson ner på knä. I dag är de flesta bedömare eniga om att det försvann mest pengar i denna andra akt av dotcomkraschen. (Läs mer om det på sid 11.)

Det finns många olika bilder av dotcomkraschen. Det finns de som helst minns entreprenörsandan. Under dotcomeran startades en enorm massa nya it-företag och it stod i samhällsfokus på ett helt annat sätt än i dag.

De säger att förgrundsfigurerna under dotcom var fantastiska entreprenörer. Deras enda fel: de var lite före sin tid. Titta bara så stort e-handel, mobilt internet och feta fiberbredband blivit i dag.

Andra ser dotcomkraschen som rättmätig slutpunkt för en samling skrävlare som dessutom visade sig vara oskickliga affärsmän.

Själv förvånades jag mest över hur snabbt och spårlöst dotcomhajpen och tankegodset kring den konjunkturlösa nya ekonomin försvann när kraschen väl var ett faktum.

Efter ett så extremt händelseförlopp trodde jag att det skulle komma en ström av utvärderingar, granskningar, avböner, böcker, filmer och dataspel om dotcomkraschen. Men i stort sett hände ingenting.

De flesta huvudaktörerna försvann under tystnad ut i kuliserna. Medier och riskkapitalbolag vände blicken åt annat håll och fortsatte som inget hade hänt.

Det hela påminde om en baksmälla efter en bättre krogkväll. De flesta tycker det är fantastiskt kul medan det pågår. Man skryter, säger dumma saker och utlovar både det ena och det andra. Och man bränner en himla massa pengar – egna eller andras.

Efteråt vill alla helst glömma bort alltsammans och inte gärna snacka om saken.

Fakta

Ett decennium har gått sedan it-bubblan sprack. I en serie artiklar går CS igenom vad som hände och vad det betyder för oss idag.

Del 1: Dotcom-profilerna - tio år efter kraschen

Del 2: 3g-boomen - mobilbranschens egen dotcompsykos