Den 19 augusti 2004 handlades Googles aktier på Nasdaq för första gången. It-världen var svårt sargad efter det stora raset och letade efter nästa stora grej. Någonting som fungerar, någonting som kan visa resultat – inte bara bygga förväntningar som de bjärt utformade men i grunden ofta substanslösa dotcomföretagen.

När resultatet av Googles annonsförsäljning blev offentligt tappade många hakan. De små, textbaserade annonserna – i första hand på sökmotorns resultatsida – visade sig kunna dra in pengar. På riktigt.

I en tid när alla famlade efter halmstrån kom det som en skänk från ovan. De mest lättimponerade hade formeln klar för sig: Problemet med den förra bubblan var helt enkelt för få uppkopplade människor och för illa riktade annonser. Den pågående bredbandsutbyggnaden löste det första problemet, Googles algoritmer det andra.

Den nyvunna entusiasmen startade ännu en boom. Webben 2.0 var ledordet som fick ersätta dotcom, och visst fick vi se fantastiska tjänster. Musik, text, kartor, e-post, film. Allt presenterat med den nya generationens webbteknik med bättre gränssnitt, mer delad information, användargenererat innehåll och interaktivitet. Webben på 2000-talet har varit en fantastisk plats. Sen kom finanskrisen, och tongången ändrades.

Debatten om betalväggar och gratisinnehåll på webben, som tog rejäl fart i fjol, kan sägas vara sluttampen på webben 2.0-hysterin som tog fart när Google börsnoterades. Gratistjänsterna sköt upp som svampar ur jorden. Många av dem fick enorma mängder besökare, men långt ifrån alla hade fungerande affärsmodeller.

Än i dag är det mycket oklart hur Twitter, ett av 2000-talets stora webbfenomen, ska tjäna sina pengar. Ändå har företaget inte haft några problem att få in hundratals miljoner kronor i riskkapital.

Tidningen The Economist påminde i en artikel i fjol om ett citat från 2001.

”På senare år har konsumenter vant sig vid att festa på allt som är gratis online: Nyheter, börskurser, musik, e-post och till och med snabb internetuppkoppling. Men i dag är det som utmärker dotcomföretag inte ännu fler gratiserbjudanden utan stora uppsägningar och besked om att de ska börja ta betalt för sina tjänster.”

Citatet skulle, med reservation för uttrycket dotcomföretag, ha kunnat vara helt nytt.

Problemen märks inte för Google, vars riktade annonser ger imponerande siffror i kvartalsrapport efter kvartalsrapport, utan för alla de tjänster och publikationer som har byggt sin affärsmodell endast kring att få ögon och muspekare riktade mot sin sajt.

I dag talar allt fler om betalning. När Spotifys vd Daniel Ek ska tala om sitt företags framgång nämner han först antalet betalande kunder – inte antalet lyssnare. Aftonbladet lanserade nyligen engångsbetalningar, några kronor för en artikel, sida vid sida med gratisläsningen. Filmtjänsten Voddler, som från början fick uppmärksamhet som en gratistjänst, visar sig nu till stor del vilja ha pengar från sina användare. Och mediemogulen Rupert Murdoch lutar sig tillbaka i sin fåtölj och pratar vitt och brett om att låsa sajter eller att kräva pengar av – just det – Google.

Gratis kommer finnas kvar på nätet. Men som en förhärskande norm kan den ha dött i finanskrisens härjningar. Kanske kommer vi framtiden läsa Chris Andersons bok Free som vi i dag ser på framtidsvisioner om flygande bilar på 1950-talet.

Fakta

Ett decennium har gått sedan it-bubblan sprack. I en serie artiklar går CS igenom vad som hände och vad det betyder för oss idag.

Del 1: Dotcom-profilerna - tio år efter kraschen

Del 2: 3g-boomen - mobilbranschens egen dotcompsykos