Så här låter det ofta: ”Min dotter skickar hundra sms om dagen” eller ”min son sitter hela nätterna vid datorn och kommunicerar med kompisar i Australien, Japan och USA” eller ”min grabb sover med mobilen under kudden. Det första han gör när han vaknar är att kolla sina polares Facebookstatus”.

Meningen är att vi i publiken ska bli imponerade av de dristiga ungdomarna och samtidigt inse hur hopplöst ute vi själva är.

För en tid sedan lyssnade jag till antropologen Katarina Graffman. Hon har studerat hur svenska ungdomar använder it. Hennes resultat bekräftar något jag alltid misstänkt.

Glöm drömmarna om ”the knowledge society” där människor som växt upp med nätet aktivt söker upp fakta och diskuterar för mänskligheten centrala frågor med likasinnade över hela världen.

Katarina Graffman har satt etiketten ”generation noll koll” på dem som är mellan 15 och 20 år.

Långt över hälften av ungdomarna är förvisso ständigt uppkopplade, men de använder tekniken nästan uteslutande för att kommunicera med sina kompisar.

Så även om det de gör verkar avancerat för vuxna som inte förstår poängen med Facebook är ungdomarnas it-användning extremt begränsad. Katarina Graffman vittnar om att de inte ens klarar av att göra elementära sökningar på nätet.

Jag är inte det minsta förvånad. Våra skolor har, med få undantag, inte axlat sitt ansvar. It används knappast alls i undervisningen.

På hemmaplan är det lika illa. Vi föräldrar utgår ifrån att vi inte har något att komma med, eftersom vi tror att ungdomarna ligger ljusår före oss när det gäller informationsteknik. Men så är det sällan.

Vi ger våra barn tillgång till informationsteknik men inte metoden för och kunskapen att använda den. Resultatet blir det förväntade.