Först och främst är det skillnad mellan väder och klimat.

Vädret kan meteorologerna förutse några dagar framåt i tiden. Långtidsprognoser är opålitliga. Klimat verkar enklare. Vi vet att det blir varmare till sommaren.

Samtidigt är klimatförändringar kontroversiella och alla forskare håller inte med om att det finns en växthuseffekt.

För även om det blir varmare överallt på jorden, så behöver det inte bero på människans förbränning av fossila bränslen och utsläppen av koldioxid.

Klimatet förändras ju ändå.

För tjugotusen år sedan var det istid, för tretusen år sedan var det medelhavsklimat i Skåne, och på 1300-talet började "lilla istiden" som varade till slutet av 1600-talet. Växthuseffekt?

Klimatforskarna är naturligtvis medvetna om detta. De har två uppgifter att lösa:

För det första att skilja mellan naturliga förändringar i klimatet och de förändringar som orsakas av mänskliga utsläpp.

För det andra att visa att deras klimatmodeller är korrekta.

Förutspår framtiden
Klimatmodeller är de beräkningsmetoder som klimatforskare använder för att beräkna framtidens klimat utifrån kända mätdata - till exempel temperatur, nederbörd, molnighet, vindstyrka och vindriktning.

Det gäller att visa att prognoserna om global uppvärmning inte beror på att klimatmodellerna är skeva.

Den engelske forskaren David Stainforth har satt igång ett stort projekt för att jämföra och utvärdera klimatmodeller.

CS träffade honom på Naturhistoriska museet i Stockholm när han var i Sverige för att träffa kollegor och bredda samarbetet.

David Stainforths projekt har hämtat modellen från jakten på utomjordingar. Det kan låta flummigt, men projektet Seti@home, som analyserar radiobruset från yttre rymden i hopp om att hitta intelligenta signaler, är tekniskt sett helt seriöst.

Seti@home bygger på att privata datoranvändare lånar ut sina datorer till projektet när datorerna annars skulle stå oanvända. Ett intrikat kommunikationssystem fördelar analysunderlag till lediga datorer och samlar in resultaten via internet. Och den modellen har David Stainforth utgått från i sitt nätverk Climateprediciton.

Prognos testas på det förflutna
Grundidén är att utgå från år 1950 eller ännu tidigare. Sedan ser man om klimatmodellen kan förutsäga klimatet fram till 2006. Vi har ju facit.

- Jag säger inte att om det blir rätt från 1950 till 2006 så blir det rätt i framtiden också. Det vet vi inte. Men om en modell inte kan förutsäga klimatet mellan 1950 och 2006 så duger den inte heller till att förutsäga framtiden.

Nätverket Climateprediction sattes igång i september 2003.

Det har två mål, säger David Stainforth:

l Att öka förståelsen för osäkerheten i klimatprognoser;

l Att involvera allmänheten i klimatforskningen.

Climateprediction testar olika varianter av modellen för klimatprognoser. Systemet utgår från ett fåtal modeller och varierar dem genom att ge olika variabler olika vikt. Utfallet visar vilka förutsägelser som, lite hårdraget, beror mer på modellen än på verkligheten, och vilka fenomen som uppträder i alla varianter av modellen.

Testar problem
Det finns tre problem när man gör klimatprognoser:

Naturliga variationer.

Osäkerhet om växthusgasernas effekt.

Det finns bara ett fåtal komplexa klimatmodeller, och de är inte oberoende av varandra.

- De första två problemen vet vi hur vi ska handskas med, säger David Stainforth.

- Men ingen har försökt att undersöka frågan om hur osäkra modellerna är. Det finns bara ett sätt. Ta en modell och variera parametrarna.

Problemet är att det skulle behövas tusentals timmar i forskningsdatorer för att göra det.

- Ingen superdator som räcker till. Lösningen är att använda många små datorer.

David Stainforths första forskningsområde var oceanmodellering - att förklara hur strömmarna går i världshaven. Han forskade också i hur luftströmmarna går i atmosfären. Men han har också en magistergrad i miljöhantering.

Han jobbade i sju år för EU-kommissionen med miljövård i utvecklingsländer, men återvände sedan till Oxforduniversitetet - "jag ville tillbaka till den akademiska världen" - och började utveckla detaljerade modeller av atmosfären.

1999 började han samarbeta med en annan Oxfordforskare, Miles Allen, som hade skrivit en artikel i tidskriften Nature om hur osäkra prognoserna om klimatförändring är. Det var då tanken på att använda Seti@home-tekniken för att jämföra klimatmodeller kom upp.

- I två-tre år var det bara Miles och jag som arbetade med projektet.

- Fast, påpekar Stainforth, Miles hade aldrig gjort en klimatmodellering någonsin.

Analys av radiovågor
Det tog några år innan de fick anslag och kunde anställa folk.

- Jag tyckte att jag var en rätt bra programmerare, men nu har vi professionella programmerare som är mycket effektivare.

Projektet Climateprediction har haft mycket hjälp av Seti@home:

- De har varit mycket hjälpsamma. David Anderson på Seti@home tycket att det var en underbar idé. Men, sa han: ni har ingen aning om hur mycket jobb det blir.

- Han hade rätt. Vi räknade med sex månader till ett år, men det tog fyra år.

Klimatprognoser ställer hårdare krav på systemet än analys av radiovågor från yttre rymden:

- Seti@home ställer en fråga som kan besvaras med ja eller nej. Finns det något i denna signal som tyder på att avsändaren är en intelligent varelse? Det tar någon timme. Men klimatet kräver simuleringar som omfattar flera gigabyte med data och som tar flera veckor. Och svaret blir inte ja eller nej utan en stor datamängd som ska skickas tillbaka till servern.

Dessutom har Stainforth och Allen tvingats ta itu med säkerhetsaspekten. Den som lånar ut sin dator till ett vetenskapligt projekt och därför låter den stå på hela tiden vill ju inte lämna dörren öppen för ovälkomna besökare.

Klimat kontra väder
- Vad vi ofta får höra, säger David Stainforth, är: Hur kan ni vänta er att vi ska tro på era klimatprognoser när ni inte kan säga hur vädret blir nästa vecka?

Väderprognoser kan, under idealiska omständigheter, förutsäga vädret två veckor framåt. Sådant händer kanske när ett stabilt högtryck är parkerat över Svealand. Oftast får meteorologerna vara nöjda om de klarar en femdagarsprognos. Men väder och klimat är två olika saker.

- Klimatet är ett genomsnitt av temperatur, nederbörd och liknande under en period på tio eller tjugo år, säger David Stainforth.

Vädret är kaotiskt, heter det. Hur är det med klimatet?

- Det är inget tvivel om att vädret är kaotiskt, men det är inte lika uppenbart hur det ligger till med klimatet.

Att vädret är kaotiskt betyder att små förändringar på en plats kan leda till stora förändringar någon annanstans. Rent praktiskt betyder det att meteorologernas modeller för väderprognoser bara klarar några dagar - sedan kan prognoserna slå så fel att de blir värdelösa.

Långsamma förändringar
Klimatet verkar däremot stabilt. Vi vet att det blir varmare på sommaren än på vintern och att det är kallare i Sibirien än i Centralafrika. Så är det år från år - även om alla brukar påstå att somrarna var soligare när de var barn.

- Men klimatet kan också vara kaotiskt, fast förändringarna kanske sker mycket långsamt. Det finns tecken på det.

- Ser vi till riktigt långa perioder så har vi förändringar som istiderna. Det finns naturliga variationer i klimatet, och vi vet inte hur klimatet kommer att förändras.

En fråga är om dagens klimatmodeller kan förutse omfattande klimatförändringar som istider. Och om en klimatmodell verkligen skulle förutsäga en ny istid behöver det inte betyda att det är dags att flytta till Nordafrika.

- Man ska akta sig för att se modellernas resultat som förutsägelser. De är indikatorer.

Det finns kända faktorer som påverkar klimatet. Solens cykler av solfläckar påverkar klimatet på jorden på ett förutsägbart sätt. Stora vulkanutbrott leder till förändringar i klimatet genom att stoftmassorna blir svävande i atmosfären och blockerar en del av solljuset.

- Men på lång sikt, anser David Stainforth, är det mänskligheten som har störst påverkan.

Fakta

Trots skillnaden mellan väder och klimat använder klimatforskarna samma grunddata som meteorologerna för sina modeller.

Liksom meteorologerna delar de in jordytan i ett rutnät. I varje ruta mäter de temperatur, nederbörd, vindriktning, vindstyrka, molnighet och annat många gånger varje dygn. Sedan räknar de ut hur varje ruta påverkar sina grannar, och hur de i sin tur påverkar sina grannar och så vidare. Det är mycket komplexa beräkningar där allt hänger ihop.

Förr var det ett problem att det saknades mätresultat från södra Stilla havet, som är en stor del av jordklotets yta. Det har blivit bättre de senaste tjugo åren:

- Nu har vi satellitdata från hela jordklotet, säger David Stainforth. Men det är extremt omständligt att tolka data från satelliter.

- Inget slår mätningar gjorda på jordytan.

Historiska data är ett annat problem. Det finns meteorologiska data från 1600-talet, men bara från ett litet hörn av världen.
För att bedöma hur klimatet var förr måste man därför mäta årsringarnas tjocklek i träd, jämföra de årliga avlagringarna i Grönlandsisen eller ta prover ur torvmossar.