Ändå har medierna fokuserat på två saker: internet och unga. Själv ser jag inte den kopplingen.

Vi börjar med den ryktesspridning som våldtäktsoffret råkade ut för. De personer som framträdde i reportaget var bland andra 51-åriga kvinnor, som hade hört saker av en bekant till en bekant.

Ingen av kvinnorna tillhör de grupper man brukar anklaga för att hänga på Facebook och smäda folk.

Inte heller rektorn eller prästen framstod som särskilt digitalt kompetenta. Kopplingen till internet är alltså rätt svag. Den ryktesspridning som reportaget visade skulle förmodligen ha haft styrfart även utan internet.

Det är masspsykosen som är boven i dramat. Det är de mekanismerna som drev på processen. Självklart har internet spelat en roll men inte så stor roll att det förtjänar denna uppmärksamhet.

Sen har vi förövarens närmaste. Att de har agerat för att fria honom från anklagelsen låter alldeles sunt och självklart.

Det handlar om ett svårt trauma och det är något de behöver hjälp med att komma igenom.

Det är alltså inte konstigt att de som är berörda reagerar aggressivt och förnekande.

Det konstiga är att omvärlden gör det. Att de professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess är minst sagt märkligt.

Att ingen orkade ta den jobbiga konflikten med familjen är en skam de får leva med nu.

Vuxna och unga har dragits med i en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett maktstrukturerna ett ansikte, det är allt.

Det är de maktstrukturer som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar.

Vi orkar inte se hur det ligger till och tar den enkla vägen. Det är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta.

Det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van vid det och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.

Det är lättare att hitta en syndabock än att gå till oss själva och tänka på att vi är kuggar i ett stort, sjukt maskineri:

Att utan vårt medlöperi skulle maktstrukturerna förtvina. Att just jag spelar roll, just jag sviker varje dag.

Det är en otroligt jobbig tanke och det är enklare att hitta en syndabock, till exempel internet.

Vi kan diskutera hur unga förhåller sig till information på nätet, fast det inte på något sätt är de unga som har varit värst här.

Dessutom spelar det väl mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så uppenbart har struntat i sitt ansvar?

Det här handlar inte om internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det finns jätteknäppa människor och till slut dör man. På riktigt. Det är något vi måste prata om.

Livet är också fruktansvärt orättvist och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Det är också något vi måste prata om.