För ”den förste existentialisten”, Søren Kierkegaard (1813–1855), fanns bara en väg, ett handlingsalternativ: varje människa måste sträva efter att vara Kristi efterföljare! Mycket tuffare än så kan det knappast bli. Man kan förstå varför han kom på kollisionskurs med den danska statskyrkan. De sista åren av hans liv präglades av angrepp mot prästerskapet, som han inte tyckte förmådde leva upp till hans krav på sanning och lidande.

Men inte heller som ung gjorde han det överdrivet lätt för sig. I Joakim Garffs uttömmande biografi Søren Aabye Kierkegaard får vi veta att Søren aldrig kunde avhålla sig från att retas i skolan, trots att han hela tiden visste precis hur mycket smörj det skulle rendera honom från såväl lärare som kamrater.

Garff redovisar vittnesmål från en mängd klasskamrater, som ännu på ålderns höst precis mindes hur irriterande Kierkegaard kunde bli.

Även flickvännen Regine Olsen skulle snart bli klar över hur krånglig han kunde vara. Först går han över alla hinder för att få henne, för att plötsligt ändra sig och bryta förlovningen på grund av religiösa grubblerier. Hon fick tassa tillbaka till sin förste tilltänkte, som hon lämnat för Kierkegaards skull.

Även om både teologen Garff och översättaren Stefan Borg slagit fast att Kierkegaard bara kan förstås som en kristen författare (till skillnad från vad ateisten Jean-Paul Sartre menade) är det också uppenbart att hans verk har konstnärliga dimensioner som gör dem i högsta grad njutbara som skönlitteratur.

”Antingen-eller” (1843), som i år för första gången föreligger på svenska i sin helhet, bör finnas i varje bildad borgares bokhylla, lika självklart som Platon, Cicero, Shakespeare, Kafka och Camus.

Verket är allt annat än lättsmält, men även smakprov här och där är mödan värda, förutsatt naturligtvis att man är intresserad av frågor som rör människans villkor och existens.

Eller vill få sig ett eller annat gott skratt. För killen är kul!

Fullt lika festlig är däremot inte höstens tredje utgivning med anknytning till den danske tänkaren ”Kierkegaard i vår tid” av Ingmar Simonsson, som försöker omsätta Kierkegaards filosofi i den svenska vardagen.

Simonsson drar efter några inledande sidor i varje kapitel in så många andra författare i sina huvudsakligen moraliska resonemang att man börjar undra varför det är just Kierkegaard som fått ge namn åt boken.

Simonssons främsta förtjänst är att han vid ett tillfälle jämför Kierkegaards relation till Regine med Petrarcas till Laura.

Här finns en poäng, kanske en större sådan än Simonsson själv anar. För trots att förloppen är lite olika tycks båda dessa diktare ha hämtat näringen till sina allra mest intensiva verk från bearbetandet av sina omöjliga kärlekshistorier.

Utan Laura inga sonetter. Utan Regine ingen Antingen-eller.

En annan sak har den danske lutheranen för övrigt också gemensam med renässanshumanisten: båda var stora Platonbeundrare och kännare av den latinska litteraturen utan att det rubbar en tum i deras kristna övertygelser.

Kanske är det receptet på en sann humanist: femtio procent Sokrates och femtio procent Jesus?

Jan Hoff

Fakta

Titel: Søren Aabye Kierkegaard [SAK]; En biografi.
Författare: Joakim Garff.
Översättning: Hans Dalén.
Förlag: Nya Doxa -02.

Titel: Kierkegaard
i vår tid.
Författare: Ingmar Simonsson.
Förlag: Themis. -02.

Titel: Antingen-eller; Ett livsfragment.
Författare: Søren Kierkegaard.
Översättning: Stefan Borg.
Förlag: Nimrod. -02.