Bloggarna – inga nya makthavare

Nya medier ersätter gammelmedier. Medborgarjournalistiken ska blomstra. Vanliga människor kommer till tals genom bloggar, kommentarer och sociala medier. Medieelitens kontroll försvinner.

Den visionen frodas i bloggosfären.

Men visionen kommer inte att realiseras, anser medieforskaren Ester Pollack.

Meet the new boss, same as the old boss, som The Who sjöng.

I en debattartikel om sajten Newsmill har Ester Pollack avfärdat Newsmills anspråk på att vara ett nytt, öppet debattforum.

”Frågan är”, skrev Ester Pollack i Svenska Dagbladet, ”hur länge man kan inbilla bloggosfär och alla andra internetanvändare att det koncernstyrda debattfiltret Newsmill – under den stora drakens paraply – representerar den nya gräsrotsrörelsen, det sociala mediet, för ’decentraliserad och individualiserad opinionsbildning’?”.

Naturligtvis fick hon mothugg. Men hon anser att mekanismerna som fördelar uppmärksamheten är samma som tidigare.

Nys. Nya tekniska hjälpmedel – som den gamla medieeliten styr. Ester Pollack tror inte på bilden av maktförskjutning som målas upp i bloggosfären.

Ny teknik är en sak. En annan sak är vilka som får komma till tals, och framför allt: vilka som blir lästa.

– Nyfikenheten på bloggandet har passerat sin topp, säger Ester Pollack. Det skedde för några år sedan.

– Folk har tröttnat på bloggar för bloggandets skull. Nu ställs det högre krav på innehållet.

Bloggarna konkurrerar med tusen andra fenomen.

– Alla de politiska partierna har bloggar, men det är förvånansvärt få som läser dem. Inte en jävel bryr sig.

Ester Pollack har låtit sina studenter på Stockholms universitet leta efter och bedöma politikerbloggar.

Av kända politiker som bloggar brukar de hitta tre som de tycker är bra: Carl Bildt, Thomas Bodström och Gudrun Schyman. Oavsett politisk uppfattning brukar de tycka att Carl Bildts blogg är bäst.

Men Carl Bildts blogg kan ju knappast sägas ge röst åt någon som annars inte kommer till tals.

Tråkighet är en sak. Men det finns värre saker som gör att den ohöljda entusiasmen för nya medier har svalnat.

– Folk har inte förstått vad de lämnar ut om sig själva, säger Ester Pollack, och nämner genanta foton och andra privata uppgifter som, när de väl lagts ut på nätet, inte går att hala in igen.

Digitala tatueringar kallas det ibland. De görs i fyllan och villan. Fyllan går över, tatueringarna sitter på livstid.

– Sedan finns det mobbning, pöbeldrev, smutskastning. Precis som i vanliga livet.

Ester Pollack tar inte avstånd från den nya tekniken. Det vore meningslöst.

– Panik och paradis, säger hon.

– Det är de två sätten att se på ny teknik. Så har det varit generation efter generation. Så var det när videon kom.

– I dag är det oerhört ideologiserat.

Den journalistiska ideologin, skriver Ester Pollack, nämligen att journalisterna står som förmedlare och granskare mellan folket och makthavarna, har ifrågasatts av bloggosfären, som i stället gör anspråk på den rollen.

Men hur mycket det än kokar i bloggosfären, till exempel när det gällde Liza Marklund och boken ”Gömda”, så räknas det inte som framgångsrikt förrän etablerade medier har hakat på.

– Det finns ingen enkel skiljelinje mellan nytt och gammalt. Det är extremt överdrivet med tal om en demokratisk revolution, ny frihet, envar sin egen journalist.

Förr kunde man, om man hade råd, trycka en tidning i några tusen exemplar. Nu kan man nå miljoner människor med en webbsida.

– Man kan, rättar Ester Pollack.

– Det finns fantastiska möjligheter, fortsätter hon, och talar om hur iranska oppositionella organiserar sina aktioner med mobiltelefoner.

Men, fortsätter hon, samma teknik gör det också enklare att kartlägga och hitta oppositionella. Bloggar och mobiltelefoner är enkla att spåra.

Kameran i mobiltelefonen är kanske den innovation som verkligen har gjort en påtaglig skillnad.

– Vid katastrofer, olyckor och terrordåd kan mobiltelefoner förmedla information på ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Men det sker i samspel med de etablerade nyhetsmedierna, inte fristående från dem.

Det är bara sällan som de nya medierna kompletterar och balanserar varandra. Vanligare är att de dåliga sidorna hos etablerade medier – press, radio och tv – förstärks i delar av bloggosfären.

– Det blir pöbeldrev och hat, säger Ester Pollack.

Det som hon kallar för mediepanik går på högvarv i bloggosfären.

Denna panik var ämnet för hennes doktorsavhandling 2001. Mediepanik bryter ut i korta, intensiva skov då nyheterna bara tycks handla om en enda sak.

Alla är upprörda och kräver åtgärder.

– Man avtvingar politikerna en reaktion.

Ester Pollack nämner, som ett exempel på reaktioner, Thomas Bodströms löfte om att bygga extrema säkerhetsfängelser efter att några grova brottslingar hade rymt. Invändningar om att det kanske inte var den bästa och mest kostnadseffektiva lösningen drunknade i upprördheten.

Termen mediepanik utgår från ett annat begrepp, moralpanik, som använts av sociologer sedan 1960-talet.

Då undersökte sociologen Stanley Cohen de våldsamma kravallerna mellan två engelska ungdomsgrupper, mods och rockers, som tidningarna förfasat sig över. När han intervjuade de inblandade kunde han konstatera att sammandrabbningarna hade varit rätt beskedliga.

Men att nyansera moralpanik när alla är som mest upprörda är meningslöst, rent av farligt.

Den som inte stämmer in i kören blir en fiende.

– Det kan finnas en opinion, säger Ester Pollack, och den kan vara berättigad. Problemet är att vi sällan vet vad allmänheten tycker.

– Panik konstrueras i medierna.

Det finns mycket att kritisera i traditionella medier, säger Ester Pollack, men det finns också saker i den journalistiska professionen att slå vakt om:

– Det finns en tradition av att vara grindvakt, att värdera nyheterna och bedriva källkritik. Om var och en blir sin egen tidning, orkar vi göra detta själva?

De tekniska hjälpmedlen har förändrats, men konsten att hitta, värdera och granska nyheter är oförändrad, liksom konsten att presentera dem på ett sätt som fångar läsarnas intresse. Och etablissemanget är bättre än många tror på att lära sig nytt.

– Det är precis samma ägare och aktörer som förr. De producerar på ett antal olika plattformar, och talar om frihet. De nya medierna är de gamla medierna.