En sådan aktivitet för min del har varit att ströfacebooka, kolla runt utan mål, uppdatera statusen flera gånger om dagen, lägga upp bilder på allt man ska äta, varje utsikt man suckar inför och varje rolig skylt man stöter på.

Under den här tiden har jag lagt märke till en närmast övermänsklig kärlek mellan Facebooks användare. Nu kan jag inte göra en helhetsbedömning eftersom jag bara har vänner i åldersspannet 13 till 72, så ni får ta det jag säger med en nypa salt.

Men bland dem jag hänger med på Facebook är det idel välgång och lyckönskningar som gäller. Det gillas till höger och vänster och nästan alla kommentarer är positiva och peppande.

Om någon skriver i statusraden att något roligt har hänt kommer folk att gilla och kommentera ”det är du värd!”.

Om någon i stället väljer att berätta något mindre trevligt ställer många vänner upp med en stöttande kommentar. Kärlek, tillgivenhet, vänlighet.

Det är något bekant över det här, jag känner igen det här någonstans ifrån. Men var? Vad påminner detta trevliga om?

Jo, så klart. Det är ju 1960-talet jag tänker på. Alla dokumentärer och böcker om 1968 och Summer of Love handlar ju om kärlek till sin nästa. På 1960-talet var det väl så där överallt?

Att man gjorde tummen upp åt varandra och gillade varandra? Visst fanns det till och med något som hette lovebombing?

För det är precis vad det handlar om – man bombarderar varandra med kärlek och uppmuntran. Vi har alltså fått en ny Summer of Love i år. (Jag tror inte att kronprinsessan och hennes crew kan ta åt sig äran för det.)

Inte fullt så trevligt blir det när jag googlar lovebombing (Damn you, Google!).

Det börjar rätt bra:

”Love bombing is the deliberate show of affection or friendship by an individual or a group of people toward another individual. ”

Så långt låter det ju bra. Klart man ska visa varandra tillgivenhet och vänskap.

Men sedan fortsätter Wikipedia:

”Critics have asserted that this action may be motivated in part by the desire to recruit, convert or otherwise influence.”

Den misstanken, att man kärleksbombar för att uppnå egoistiska mål, visar sig komma ur det faktum att den som först använde termen lovebombing var den livsfarlige sektledaren Sun Myung Moon på 1970-talet.

Hade ni frågat mig hade jag sagt att tanken uppstod på 1960-talet under flower power-rörelsen. Vilket hade varit betydligt mer romantiskt.

Oavsett hur termen uppstod har fenomenet att bomba folk man känner med kärlek letat sig in i vårt årtusende. Tvärtemot vad vi alla trodde.

Att vi skulle bli mindre kärleksfulla och mer asociala i och med datorernas intåg kändes helt självklart så sent som på 1990-talet – och här sitter vi nu och gillar och gillar.

Så även om det svider i min punksjäl måste jag erkänna att Ebba Grön hade så himla fel i den framtidspessimistiska Mental istid från 1981. En skammens rodnad sveper över mina kinder när jag sakta nynnar med:

”Den nya tiden, den kom ju så fort. Mitt liv fladdrar sakta förbi på ett datakort.”