Felet är inte att vi syns. Felet är att de tittar på oss i smyg. Det säger Torbjörn Tännsjö.

Filosofiprofessorn har lyckats göra sig ovän med ännu en grupp med sin bok ”Privatliv”. Han har fått integritetsförespråkarna mot sig.

Det är inget fel med att vara kontroversiell, skrev författaren Lars Gustafsson i en kritisk recension av Privatliv, och Torbjörn Tännsjö har varit kontroversiell. Han har blivit ovän med filosofiprofessorn Ingemar Hedenius, som påstod att Torbjörn Tännsjö var ”för dum” för att lära sig filosofi. 1989, efter att Torbjörn Tännsjö hade skrivit en bok om fosterdiagnostik, ville Alf Svensson att han skulle avsättas från sin docentur. Nu har han en sidoprofessur i medicinsk etik vid Karolinska institutet.

Torbjörn Tännsjö tror inte på rätten till privatliv. I längden vinner vi alla, eller åtminstone majoriteten av oss, på att skyddet för privata hemligheter avskaffas. Det är hans slutsats.

Men, och det är ett stort men, öppenheten måste gälla alla. Även överheten.

Polis, militär och säkerhetspolis kan hemligstämpla information i fem år, anser Torbjörn Tännsjö. Sedan ska allt fram.


Orättvist. Torbjörn Tännsjös har inga problem med insynen, eller om man så vill öppenheten. Problemet är bristen på ömsesidighet – medborgarna övervakas men får inte samma insyn hos övervakaren.

Torbjörn Tännsjö mötte nyligen Piratpartiets Rick Falkvinge i en omskriven debatt. Piratpartiet vill avkriminalisera piratkopiering, men vill också ha skydd för personlig integritet.

Nu är de meningsmotståndare, men bara för något år sedan stod de på samma sida.

– Jag hade blivit inbjuden till en debatt som Advokatsamfundet hade om FRA-lagen. Jag skulle tala emot Thomas Bodström, berättar Torbjörn Tännsjö när jag träffar honom i hans lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Han beskriver sin dåvarande ståndpunkt som ett oreflekterat ställningstagande för det som ofta kallas för personlig integritet.

– Jag tog upp en litterär tråd, nämligen den ryske författaren Nikolaj Tjernysjevskij. I boken ”Vad bör göras” beskriver han ett framtida kollektiv som bor i lycklig gemenskap utan något som helst privatliv. Mot det polemiserade senare Dostojevskij.

– Då tog jag ställning för Dostojevskij mot Tjernysjevskij – men det kändes fel. Så jag började grubbla.

När han börjar grubbla drar han resonemanget till dess spets.

I ”Privatliv” resonerar han om rätten till privatliv utifrån fyra olika filosofier:

• Hederskulturen (om du rotar i mina hemligheter visar du inte respekt för mig);

• Rättighetskulturen (var och en äger information om sin privata sfär – som en utvidgad upphovsrätt);

• Autonomitraditionen (alla bestämmer över sig själva och sina hemligheter);

• Utilitarismen (som ser till för- och nackdelar med olika ordningar för befolkningen som helhet).

Torbjörn Tännsjös slutsats är att det inte är insynen, eller om man så vill öppenheten, som är problemet. Problemet är bristen på ömsesidighet.

– Det blir som i Orwells storebrorssamhälle eller Huxleys ”Sköna nya värld”. Vi blir övervakade, men vi kan inte övervaka dem som övervakar oss.

Han invänder mot överdrivna tolkningar av hans resonemang. I ”Privatliv” förespråkar han ingen skyldighet till total öppenhet. Du får ha hur många hemligheter du vill. Men om hemligheterna kommer på avvägar och blir offentliga har du i Torbjörn Tännsjös öppna samhälle inget skydd. Du kan inte stämma någon.

Det finns debattörer som säger att slaget är förlorat, att organisationer som amerikanska NSA och svenska FRA kan övervaka allt vi gör, e-post, surfande, telefonsamtal. Slutsatsen är att det är lika bra att ge upp, att leva som om allt var offentligt, att inte ha några hemligheter.

Det må vara sant, men det är inte grunden för Torbjörn Tännsjös ställningstagande.

Han resonerar utilitaristiskt.

Utilitarismen säger att obehag för ett fåtal kan uppvägas av fördelar för det stora flertalet.

Full genomsiktlighet, som han kallar det (”bättre än transparens”), är den bästa tänkbara lösningen enligt Torbjörn Tännsjö – men, återigen, bara om genomsiktligheten även gäller överheten.

– Jag tecknar ett slags utopi, säger han när jag frågar hur pass sannolikt det är att överheten ska gå med på full genomsiktlighet.

Medan vi väntar på utopin bör vi vara vaksamma:

– Alla steg mot att öppna sitt privatliv är inte förbättringar, tillägger han.

För kvinnor som förföljs av sina före detta män är öppenhet ingen lösning.

– Vi måste acceptera avsteg i praktiken, säger Torbjörn Tännsjö.

– Det är de som förföljer kvinnorna som ska övervakas.

– Men, fortsätter han, det är viktigt att tänka utopiskt.

Den hemliga övervakningen av medborgare studerade han ingående när han skrev boken ”Medan revolutionen dröjde: 100 år med vänstern i Nacka”. Han fick då fram åtminstone en del av dokumenten om Säpos övervakning av kommunister i Nacka. Övervakningen var långt mer intensiv än vad han hade trott. Det hade kanske varit befogat om Säpo bara hade fått fram något som tydde på att Nackas kommunister ägnade sig åt något mer brottsligt än möjligtvis illegal affischering.

Men Säpo fick inte fram något bättre än att det inte fanns bevis för att de övervakade inte gjorde något olagligt.

Betydligt mindre energi ägnades åt riktiga spioner som Wennerström och Bergling.

I Norge gjorde man redan på 1990-talet upp med säkerhetspolisens övervakning av oskyldiga medborgare, men i Sverige finns en inbiten tradition av hemligstämpling.

– Om allt blev offentligt efter fem år så skulle vi slippa sådant nonsens.

Problemet med Torbjörn Tännsjös kontroversiella resonemang är att slutsatserna bygger på hans tolkning av olika, noggrant redovisade, utgångspunkter. Om du accepterar dessa filosofiska utgångspunkter, hävdar han, så måste du med logisk nödvändighet göra vissa bedömningar.

Att privatlivet inte bör ha lagligt skydd är en pragmatisk slutsats, baserad på den utilitaristiska filosofin. Det är inte ett principiellt ställningstagande.

Läsaren frågar sig vilket som kommer först, filosofin eller slutsatserna. Är Torbjörn Tännsjö utilitarist för att han gillar de slutsatser utilitarismen leder till? Eller gillar han slutsatserna för att han är utilitarist? Och bygger hans utopiska öppna samhälle på så många orealistiska förutsättningar att vi bara ska se det som ett tankeexperiment, inte som en vision?

Torbjörn Tännsjös partikamrater i Vänsterpartiet i Nacka, där han bodde i många år, klagade på att han bytte åsikt från gång till gång – varje gång med goda skäl för sin nya uppfattning.

Ibland är det tydligheten som irriterar. En av hans böcker heter ”Du skall understundom dräpa!”. Det borde inte vara kontroversiellt i ett land som har fältpräster. Redan på 1970-talet tog han avstånd från terrorism, men inte av princip – utan för att det inte fungerar.

Torbjörn Tännsjö var med i kommittén som skrev Vänsterpartiets partiprogram när partiet släppte efternamnet Kommunisterna.

– Numera är mitt enda engagemang i Vänsterpartiet att jag spelar klarinett i blåsorkestern.

– Jag har så avvikande åsikter i många frågor att jag tycker det är onödigt att genera mina partikamrater med dem.

Fakta

Namn: Torbjörn Tännsjö.
Yrke: Professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, affilierad professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Gift. Tre egna utflugna barn, tre utflugna bonusbarn.
Hobby: Spelar klarinett i Vänsterpartiets blåsorkester.
Bok på nattduksbordet: Odysséen.
Favoritmat: Fisk, ibland lammstek.
Favoritdryck: Rödvin.