Jag trodde då att framtida försök att reglera kryptering skulle vara lika löjeväckande som meningslösa.
Tanken att regeringar skulle försöka förbjuda bruket av kryptering känns unken, nästan hopplöst omodern, för att inte säga överauktoritär.
I min bok noterade jag hur grundligt makten lidit ett nederlag när den försökt kontrollera krypteringen.
Jag uppmanade alla att ladda ned sina egna krypteringsprogram och ansåg att vi måste kämpa tillsammans för att se till att maktens anspråk på insyn i vår kommunikation en gång för alla undanröjs – i grunden.
Jag känner fortfarande likadant. Därför är det med stor sorg som jag ser diskussionen om kryptering bubbla upp igen.
I USA, förstås, med Obamas senaste krav på avlyssningsmöjligheter, men också i andra länder.
Den strid vi trodde var vunnen hade bara hunnit till första ronden.
De återstående ronderna avgör var vi hamnar som samhälle och som värld.
Jag tror på individens frihet. Jag tror på individens möjlighet att kryptera sin kommunikation – jag skulle aldrig kunna försvara motsatsen. Nätet är något nytt.
En del av det nya är att krypteringen låter oss välja bort statens insyn.
För många är det oerhört provocerande, tanken att individen ska ha full kontroll över sin kommunikation är hotfull, nästan hädisk.
För andra är det själva essensen av frihet i ett informationssamhälle.
Jag tillhör den andra gruppen. Jag tror att kryptering och steganografi är rättigheter i vår sköna nya värld, rättigheter som är nödvändiga för individens frihet.
Jag kan inte se statens anspråk på att kunna knäcka kryptering som något annat än ett groteskt maktanspråk.
Det finns de som säger att vi är hotade, att staten måste ha bakdörrar, att det är otänkbart att vi låter tekniken gynna terrorister och barnpornografer.
Deras argument är lika ruttet som emotionellt: de försöker utnyttja de fall där tekniken används i avskyvärda syften för att beröva oss tekniken där den är en garant för vår frihet och vårt oberoende.
Jag följer debatten i USA, på plats, och är i uppror. Jag vill mest av allt ställa mig på barrikaderna och förklara att den som hotar individens fria kommunikation aldrig kan räknas in bland frihetens vänner.
Samtidigt inser jag att vi får se en långdragen strid mot en stat som inte förstår eller accepterar individens makt att exkludera staten i sin kommunikation.
Det är en kamp som jag trodde, då 2003, att vi vunnit.
Men, övervakningssamhället hämtade bara andan. Det är nu tillbaka med full kraft. Det behövs många röster i striden mot statens maktanspråk på nätet.
Kryptera er e-post och förklara sedan en gång för alla att vår frihet börjar och slutar med vår rätt att kommunicera utan att staten kan lyssna. Det är vår förbannade rättighet.
Den strid jag trodde var vunnen har bara börjat.