Wow! Wow! You ran three days in a row! Who does that?

Den skrikiga amerikanska mannens röst hörs i mina hörlurar när jag kliver innanför dörren.

Jag har just avslutat en löptur och får feedback från mitt löpningsprogram i mobilen. Trots att jag vet att det är färdiginspelade ljudfiler och inte på något sätt riktat till just mig kan jag inte låta bli att le lyckligt. Ja, han har faktiskt rätt, det är stort att springa tre dagar i rad. Vem gör sånt?

Vi människor brukar skryta om att vi är komplexa varelser med en unik förmåga att tänka fritt och kontrollera våra instinkter.

Till skillnad från djur som alltid följer sina instinkter har vi skapat en civilisation bland annat genom att inte låta djungelns lag råda. Till skillnad från maskiner som bara gör det man säger åt dem.

Em maskin måste ha exakta instruktioner för att systemet ska fungera men det måste inte vi människor. Eller?

Kanske är vi ändå rätt lika maskinerna. Det finns mängder av exempel på mekaniskt beteende hos människor även när människan i fråga inte vill reagera så. Om man försöker sluta röka bör man undvika situationer där rökningen tidigare var ett måste eftersom suget annars blir så stort.

Hjärnan går i gång på signaler som kopplas till rökningen och likt Pavlovs stackars hundar blir den tidigare rökaren röksugen om telefonen ringer eller någon slår upp en öl. Om man tänker efter låter det inte särskilt fritt och kontrollerat.

Kanske är maskinerna ändå rätt lika oss människor. Ett datorprogram som ska stötta barn som lär sig räkna eller läsa kan leverera en trygg och oförändrat positiv stämma som säger ”det blev fel, försök igen” även efter 20 minuter av exakt samma fel.

Säg den människa som klarar att hålla humöret lika jämnt.

Olika typer av beteendeterapi över nätet fungerar väldigt bra, delvis av samma anledning. Maskinen förmår förhålla sig neutral till patienten och kan dessutom hålla sig till ämnet medan vi människor är ohyggligt dåliga på att lämna känslorna och vår egen person utanför.

Jag blir till exempel väldigt irriterad på min mobiltelefon när jag ska använda röststyrning trots att jag vet att det bara är en maskin.

Röststyrning har onekligen blivit oändligt mycket bättre än de allra första som alltid frågade ”menar du Blomkvist?” vad man än sa.

Ändå fattas det där lilla extra innan de blir som vi. Ingen enda människa skulle vara lika ointelligent som min telefon när jag försöker få röststyrningen att ringa upp Joel.

Jag har nämligen lagt in två nummer till Joel, ett vanligt mobilnummer och ett som han använder när han är på turné, ett kontantkortsnummer som jag döpt till just Joel Turné.

Det är rätt logiskt för mig som är människa men inte för min korkade telefon.

Menar du Joel eller Joel Turne, frågar han och uttalar turné som om betoningen är på u:et och utan tryck på sista stavelsen. Smarttelefon? Knappast.

Vilken människa som helst skulle förstå att det inte finns ett sådant efternamn. Jag fräser ilsket tillbaka: Joel, jag menar Joel.

Han svarar med lugn, neutral stämma fullkomligt oberörd av mitt utbrott: ringer Joel.