Jag gick iväg från en konferens helt kort men blev uppehållen. När jag kom tillbaks en timme senare var hela konferenssalen ombyggd.
”Vi är väldigt tätt schemalagda, det ska bli företagsevent här nu, du får höra med scenarbetarna om de tagit hand om din laptop.”
Det hade de förstås. Inte!
Bara ett par dagar tidigare hade jag blivit av med en annan dator, den gången i vindlande korridorer. Jag hittade inte var jag ställt den ifrån mig inne i en förvaltningsbyggnad.
Den påminde om Folkets Hus, det kristallkronepalats med 3 000 rum som Ceausescu rev en sjättedel av Bukarest för att uppföra (medan strömmen stängdes av för folket för att spara pengar).
Man behöver inte vara någon Freud för att förstå varför jag vaknat upp på nätterna med ångestfyllda drömmar.
Jag fick nämligen en klump i magen häromveckan. En sten i hjärtat.
Jag hade krypterat gamla arkiv med mejl, foton, dokument, texter och filer. De sträcker sig tillbaks till 1991.
Jag kunde inte öppna en batch av dem.
Jag kunde inte dechiffrera min egen nedtecknade hint för att återskapa mitt långa lösenord.
Det kändes som om jag tappat livet och historien.
Material till en självbiografi. Minnen från tokiga resor till Afrika under min tid med Bahnhof. Annat som jag glömt.
Som skribent har jag konsekvent stått upp för kommunikationsfrihet och kritiserat makten.
Jag har kajkat runt på internetkonferenser och har spritt visitkort och kommunicerat med åtskilliga kända nätrebeller vid det här laget.
En människojakt inleds i Stockholm på en av dem.
En annan får all sin elektroniska utrustning beslagtagen vid inresa till USA. I Sverige får några sitt ”hackerspace” raidat.
Förr kunde skribenten sitta med sina bokhyllor och hurtsar med brev och dokument. Bara extraordinära omständigheter kunde få staten att bära iväg med arkiv.
Nu räcker det med ett uppretat ex och relationsproblem och anklagelser om barnporr för att exempelvis en fredlig serieexpert ska få sitt hem genomsökt och sina datorer bortburna. Det börjar i liten skala.
Men allt fler känner sig nu som kanariefåglar i gruvan, vilka ju lär tuppa av långt innan arbetarna inser att syrenivån är på väg att bli alldeles för låg.
Jag berättade om min krypteringsincident i telefon:
”Det är ju många som kan bli lidande om de tar ens datorer. Även om man inte direkt har något att dölja så man måste kryptera. Man har ju konverserat med till exempel nätaktivister, fildelare, partyknarkare, sexköpare, vardagsperversa och visselblåsare.”
Min vän avbröt och överröstade mig:
”Men ska du verkligen berätta det här över telefon?”
Stenen blev tyngre. Det är dit vi har kommit nu.
Fast det räcker inte. I USA finns förslag om att staten måste ges nyckel till all kryptering.
I England kastar man redan folk i fängelse om de glömt eller inte vill ge ut lösenord.
Det är dags att uppdatera mardrömmarna.