Där visste alla allt om alla och där höll man ett öga på hur andra mådde och uppförde sig.
Det finns verkligen många tecken på det. På Facebook berättar vi de lagom intima detaljer som byns skvaller normalt kände till.
Självklart finns det privata zoner dit varken statusuppdateringar eller sladder når, så även där har vi lyckats återskapa en by.
Nu tror jag att jag har hittat ännu ett tecken på att vi vill ha tillbaka den gamla tiden – jag misstänker att vi har lyckats återskapa Hylands hörna.
Kommer ni ihåg att de äldre brukade klaga på dagens diversifierade medieutbud och säga att det fanns en annan gemenskap förr när vi bara hade en tv-kanal?
Eller om de var riktigt gamla längtade de tillbaka till tiden då alla satt runt en radio och insöp allt den sände ut.
Andemeningen i de drömmarna var att på den tiden delade man kulturupplevelser medan vi i dag är isolerade och ensamma med våra upplevelser. Jag har aldrig trott på det där med att Hylands hörna var så himla kul, jag tror mer att man tittade i brist på annat.
Nu ser jag ändå att vi har fixat vår kulturkonsumtion så att vi kan dela den med varandra, trots alla olika tv-kanaler.
Det handlar förstås om Youtube Moments. Det är ögonblick som delas av en potentiellt oändlig publik genom att de förevigats och sprids på nätet. Filmer sprids inom vissa kretsar och hjälper till att utveckla just det Hylands hörna gjorde – något gemensamt man kan prata om och referera till.
De här internetreferenserna har sipprat ner i samhällets alla hörn och avkrokar.
Jag funderade häromdagen på om man kanhända alltid har sagt ”det kanske låter gott”. Citatet från en Youtubefilm som fått enorm spridning sitter rätt bekvämt i min vokabulär numera och jag minns knappt hur roligt jag tyckte det var från början.
Från samma film hörde jag en mamma citera när hon lämnade sina barn med barnvakten på en restaurang: ”Ha det så kult på restaurangen”, sa hon väldigt naturligt, log och gick iväg till sin aktivitet (det kanske är fördomsfullt men jag gissade på Ladies Night).
Eller ta den stackars man som smygfilmades under ett vredesutbrott där han fällde orden ”vem vare som facking kasta?”
Han har bidragit till den svenska folkloren på ett sätt som han själv aldrig kunde ana.
Hur uttryckte man ilska och irritation på ett subtilt och gemensamhetsskapande sätt innan man kunde ta till ”vem vare som facking rösta?”, ”vem vare som facking planera?” och liknande travestier? Jag minns inte längre.
Så gläd dig, människa. Det finns inget som heter tristess eller enskildhet längre. Din tristaste vardagssituation kan vara någon annans Youtube Moment och sprida glädje bortom allt förnuft.
Det finns en sorts tröst i att veta att du närsomhelst kan bli filmad – du är inte ensam. Ett ögonblick som du själv inte visste var roligt eller värt att dela med dig av kan bli en annan människas klassiker.