Informationen är hämtad från ett nätverk för konfidentiell kommunikation som USAs försvar och utrikesförvaltning använder, kallat SIPRnet, Secret Internet Protocol Router Network.

Att den amerikanska administrationen kan tillåtas läcka som ett såll är djupt genant för Vita huset och Pentagon. Informationsläckagen kan också vara farliga. I synnerhet i diktaturer kan personer som omnämns i fel sammanhang råka illa ut.

Diplomater och politiker världen över, bland dem Sveriges utrikesminister Carl Bildt och hans företrädare Jan Eliasson, beklagar sig högljutt i medierna över Wikileaks och dess källor. Det borde de inte göra. Det är fel att ge sig på pianisten om man inte gillar musiken. Att det finns journalister och aktivister som med till buds stående medel granskar och genomlyser politiska, diplomatiska och militära beslutsprocesser är en hörnsten i varje fungerande demokrati.

När makthavare, om än implicit, uppmanar medborgare att knipa käft undermineras yttrandefriheten och i förlängningen demokratin.

I en värld där obegränsade mängder information sprids till miljontals människor på några sekunder blir konsekvenserna av informationsläckage enormt mycket större än i en värld där skrivmaskiner och postgång sätter gränserna.

Det är denna nya värld som diplomater, politiker, militärer och andra makthavare måste hantera. Det innebär stramare rutiner för kommunikation och större urskiljning i vad som sätts på pränt. Men den vägen är långt bättre än den som handlar om att hota journalister, aktivister och källor.

Svenska myndigheter – som på grund av offentlighetsprincipen i århundraden levt med insikten att allt som finns dokumenterat kan nå offentlighetens ljus – vet att det går.