Det finns en miljon sätt att misslyckas på och de börjar alla med samma fundamentala misstag: att använda industrisamhällets mått för att förstå informationssamhället.

Låt mig ta ett smärtsamt exempel. När vi beräknar BNP räknar vi inte på det som kallas ”consumer surplus”. Det betyder att det extravärde som tekniken skapar inte reflekteras i de traditionella måtten. Vet ni vad Wikipedia är värt i BNP-räkenskaperna?

Just det. Noll kronor. Alla bloggar? Noll kronor, trots att Clay Shirky visat att Wikipedia är produkten av 100 miljoner timmars arbete. Av det syns i BNP … noll. Nada. Zilch. Zero. Öppen källkod? Samma. Inte värt någonting.

Ta en sådan sak som att flera universitet världen över lägger ut sitt material fritt på nätet för allmän konsumtion. Hur tror ni att BNP-måtten fångar det? En sådan magnifik, fantastisk möjlighet för miljontals människor värderas till …just det, noll kronor.

Vår oförmåga att värdera det som löses ut ur ekonomin med den nya tekniken är som bäst stapplande.

Värdet på en internetuppkoppling i BNP är lika med kostnaden för uppkopplingen, runt 100 dollar i USA. Det är vad det tillför ekonomin att en person har tillgång till internet i de gamla modellerna.

I ett intressant försök att hitta andra mått visade forskare att amerikanen tillbringar tio procent av sin fritid på nätet, vilket kan värderas till 3 000 dollar om året via tidsstudier. Då har vi inte ens börjat titta på värdet av utbildning, Wikipedia, sociala nätverk, e-post och fototjänster.

Låt oss anta att måttet är representativt. Då tillmäter vi värdet av internetaccess ungefär tre procent av dess verkliga värde. Runt 97 procent syns alltså aldrig i nationalräkenskaperna.

Resonemanget är förenklat, visst, men när Anna-Karin Hatt sätter sig ner för att mejsla fram Sveriges digitala agenda så gör hon det med en bakgrundsmodell av samhällets ekonomi som fångar tre procent av värdet av denna agenda.

De goda nyheterna är att hennes arbete är viktigare än vad många kanske trodde.

Den dåliga nyheten är att det är denna blindhet för nätets värde som gör att vi ser en växande politisk beredvillighet att kompromissa bort nätets grundläggande generativa egenskaper.

Datalagringsdirektiv, övervakningspolitik, immaterialrättsreformer och moralisk indignation ges ett utrymme som inte motsvaras av en grundlig ekonomisk analys av de värden som kompromissas bort när vi överger ett öppet och fritt internet.

Det finns legitima intressen här, men all lagstiftning fordrar avvägningar. När måtten vi har för att göra avvägningarna är så bristfälliga blir också resultaten skräp.

Vad betyder då det här? Först och främst att arbetet med en digital agenda för Sverige måste börja med ett samtal med finansminister Borg. Modellerna och måtten måste uppdateras för att reflektera den betydelse tekniken har – relativt och absolut – för Sveriges framtid.

Sedan, idealt, borde det betyda att it-minister Hatt får ett avgörande inflytande över all lagstiftning från justitiedepartementet, om lagstiftningen rör nätet, informationstekniken eller den innovationsekologi som nu växer i vårt samhälle.

Gärna ett veto. Det vore en it-politik värd namnet.