Söndagen den 28 november 2010 publicerades 250 000 mer eller mindre hemliga meddelanden på Wikileaks med upphov i den amerikanska utrikesförvaltningen. Händelsen kanske inte tillmäts samma historiska dignitet som de ovan, men den är en vändpunkt.

Frågan är hur den 28 november ihågkoms. Det finns två huvudscenarier.

• Slutet för det öppna internet. Med USA i spetsen tar stat efter stat teknik och lagstiftning till hjälp för att undergräva det fria internet. Med hänvisning till nationell säkerhet höjs straff för uppgiftslämnare och mellanhänder. Operatörer ansvarar för att kundernas kommunikation inte innehåller uppgifter som kan skada nationella intressen. Yttrandefriheten begränsas.

• Början för det transparenta samhället. Insikten sprider sig bland världens makthavare att internet är här för att stanna. Allt som sägs och skrivs via nätet kan förr eller senare bli offentligt. I det transparenta samhället kan makthavare på alla nivåer aldrig skriva, och helst aldrig säga, annat än sådant som tål dagsljus. Därmed försvåras all kommunikation och allt beslutsfattande.

Det som väntar är förmodligen en kombination. Wikileaks publicering leder till ny lagstiftning som inskränker yttrandefriheten. Samtidigt blir makthavare världen över väsentligt mer försiktiga med vad de säger och skriver och till vem. Tilliten människor emellan minskar, och behovet av hemlighetsmakeri ökar.

Det är paradoxalt. Tanken med publiceringen var att befrämja öppenhet, vilket det är lätt att sympatisera med. Öppenhet är bra. Hemlighetsmakeri är dåligt. Men risken är överhängande att publiceringen leder till motsatsen. Mer hemlighetsmakeri och en rad inskränkningar i yttrandefriheten.