Han har ett dasslock i arbetsrummet. Kjell Swanberg bor på åttonde våningen på Kungsklippan i Stockholm, äger ett fungerande gökur och i arbetsrummet har han ett dasslock.

Så långt har datorteknikens utveckling gått.

Detta utslag av dasshumor är möjligt enbart därför att Apples bärbara Ibook, första inkarnationen, gemenligen kallas för dasslocket.

Det hade aldrig gått med Windows.

Därmed är IT-vinkeln avklarad.

– Det finns ingen IT-vinkel på mig, bedyrade Swanberg i telefon när vi bad om intervju.

Detta trots att han har minst 180 graders utsikt över Stockholm från sin balkong.

Trots obefintlig IT-vinkel jobbar Swanberg hemifrån.

– Modem är praktiska jämfört med att hålla på att faxa eller ryta in artiklarna.

Ryta är journalistslang för att diktera över telefonlinje.

– När Staffan Heimerson började på radion dikterade han sina reportage men han sa alltid punkt, komma och utgång, berättar Swanberg. Det lät konstigt.

Marginalen skars ned
Sedan berättar Swanberg om hur han mitt i natten ringde in ett kåseri till Svenska Dagbladet från en lånad telefon på ett litet hotell i Tyskland medan hotellvärdinnan och hennes värdinna bevakade honom med hökögon och inte begrep ett ord. Tyskar har ingen humor.

– Har du aldrig haft ett riktigt jobb, frågar jag.

– Nej aldrig, skryter Swanberg.

Sedan kryper det fram att han körde taxi på 1960-talet, så där har han något att falla tillbaka på.

Att han började skriva i Dagens Nyheter förra året efter nästan 30 år på Svenska Dagbladet beror inte på att Dagens Nyheter kom och viftade med dollarbuntar:

– Ingen av cheferna där har någon humor.

Utan Swanberg tog initiativet till kåsörövergången eftersom Svenska Dagbladet har skurit ned humorsidan Marginalen till oigenkännelighet.

– Jag tittar på platsbilagor ibland och fattar inte ett dugg. Jag känner inte igen några av jobben. Jag begriper inte ens vad det står. Jag skulle inte klara någonting. Det är kört.

Två år på Teknis
Sedan kryper det fram att han har gått på Tekniska Högskolan i Stockholm i två och ett halvt år ”i allt långsammare takt”. Han var inskriven på väg och vatten. På så sätt kvalificerade han sig till taxikörningen.

– Jag skrev mest spex.

Han var med som kulisskuli och sångare i spexet ”Kinesiska muren” och skrev manus till spexet ”Marilyn” (”en föregångare till Jan Guillous Arn-trilogi”).

Sedan blev det allvar. Efter ett år på gatan kom Swanberg in på journalisthögskolan.

– Jag hade inte en tanke på humor. Jag tänkte bli redigerare. Praktiserade på Nya Wermlands-Tidningen i fyra månader. Gick ut 1970.

Ett år tidigare hade alla journalisthögskoleelever fått jobb. Det var då som Sveriges Radio, med Jan Guillous ord, ”öppnade grindarna och släppte in en Vietnamdemonstration”. 1970 var det bara två nyutexaminerade journalister som fick jobb direkt, och den ene var Swanberg:

– Jag redigerade bilhandlarnas förbundstidning. Mötesreferat och statistik.

I sådana sitsar hjälper det att ha skrivit insändare i tidningar som Mad och Hjälp.

Swanberg blev approcherad av Williams förlag, numera Semic, och jobbade där tillsammans med Lasse O’Månsson och Kell Ståhl.

– Sedan sökte Svenska Dagbladet Marginalenredaktör. Jag redigerade Marginalen-sidan i tolv år.

– Ibland ringde det någon upprörd läsare och klagade på ett kåseri och ville veta vad som var roligt med det. Det är ju omöjligt att förklara varför något är roligt.

Han berömmer Killinggänget för webbplatsen Spermaharen. ”Jag tyckte det var jättekul när de beskrev Henning Mankell som slavhandlare. Men sånt går inte att trycka i en tidning som hela familjen ska läsa.”

– Det är fortfarande kul att skriva, berättar han. Det är kul att komma på idéer, börja skriva och se hur det blir. Jag är barnsligt förtjust i det. Sedan blir man missnöjd efteråt.

Radio på distans
Han filosoferar över forna tiders kåsörer, Kar de Mumma, Gits Olsson och Cello, som varje år gav ut en samling med kåserier. ”Humor är färskvara. De där böckerna är ju oläsliga.”

Själv har han gett ut flera böcker, men ingen kåserisamling, utom möjligen ”Det vältrampade klaveret” från 2001 med personporträtt.

– Jag är urusel på allt utom korta grejer.

Hustrun, Lena Katarina Swanberg, blev Expressens Londonkorrespondent på 1980-talet och tog med sig maken.

Enligt vissa uppgifter fanns det ingen blankett för ansökan om uppehållstillstånd för yrkesverksam kvinnas make, utan Swanberg fick fylla i blanketten för husdjur. In kom han i varje fall.

Det legendariska radioprogrammet Plattetyder gjordes i flera år på distans. Swanberg satt i en studio i London och spelade in programmet tillsammans med Bengan Wittström som satt i en studio i Stockholm. Swanberg skrev manus och Wittström rotade i Sveriges Radios grammofonarkiv och valde ut de konstiga skivorna.

Swanberg var oförberedd på musiken och Wittström var lika oförberedd på sina repliker:

– Det stämmer att Bengan läste manuset direkt från bladet. Det var märkligt att det blev så bra, för det var långa och konstiga meningar.

Med tanke på att Kjell Swanberg ”aldrig haft ett riktigt jobb” är det konstigt att han vid 58 års ålder bara har varit frilans i tio år:

– Jag har arbetsdisciplin. Jag sätter mig vid datorn klockan nio och börjar skriva. Innan jag börjar skriva läser jag tidningen. Sedan skriver jag till lunch. Sedan lyssnar jag på lunchekot och inser vad jag borde ha skrivit i stället.

Ungefär som programmering alltså.

Swanberg har faktiskt ett förflutet i databranschen. Han skrev en dataordlista för CS gamla konkurrent Datavärlden. Vi har inte lyckats gräva fram bevismaterialet, men det sägs att han definierade Error som ”felstavad skådespelare”.

– Jag har inget minne av detta, envisas Swanberg.

Dagens Nyheters stjärnhumorist Kjell Swanberg har gått på KTH och har skrivit en dataordlista. Trots det har han aldrig haft ett riktigt jobb.