Jag var Fulbrightstipendiat på Columbia University, ett av de där magnifika amerikanska lärosätena.
Jag satt ofta på biblioteket som tillhörde universitetets School of International and Public Affairs.
Nyss varnades dess studenter för att länka till eller delta i diskussioner på nätet om Wikileaks och dess läckta ”diplomatkablar”.
En alumnus på amerikanska Utrikesdepartemetet skvallrade om att materialet fortfarande betraktades som hemligt.
De som visade på nätet att de befattat sig med statshemligheter kunde betraktas som säkerhetsrisker och kunde nog glömma att jobba för staten.
Hota studenter, hallå! Alla i hela världen förutom blivande amerikanska statstjänstemän och diplomater skulle alltså ha kunskap om nuvarande amerikanska diplomaters korrespondens. Rektorn insåg hur tokigt det var och backade.
Incidenten avslöjar en tilltagande desperation inför konsekvenserna av den fria kommunikation och publicism som nätet möjliggjort.
Företag viker sig och avslutar relationer som har med Wikileaks att göra. Paypal, Mastercard, Visa, Amazon, Tableau Software, listan blir längre.
De har en sak gemensam: de är amerikanska företag.
Plötsligt blev vårt beroende av amerikansk företagsmässig infrastruktur säkerhetspolitik.
Twitter, Facebook och Ebay kanske vi klarar oss utan men om amerikanska staten känner sig hotad skulle den tydligen kunna lamslå betalsystem i Europa.
Så har det inte alltid varit. Mastercard och Visa var organisationer som ägdes av tusentals ”medlemsbanker”.
I Europa hade vi exempelvis Eurocard, en skapelse av en framsynt Wallenberg.
Man började tidigt samarbeta med amerikanska Mastercard. Andra europeiska system anslöts.
Inte förrän 2006 respektive 2007 blev Mastercard och Visa börsnoterade amerikanska bolag.
Bara någon procent av diplomatposten har publicerats. Men resten kan inte stoppas.
Förutom hundratals frivilliga som jobbar med Wikileaks finns en 1,2 GB stor krypterad ”insurancefil” nedladdad hos tiotusentals nätmedborgare jorden runt.
Det spelar ingen roll vad som händer Julian Assange eller mellanhänder.
Mucka med Wikileaks och de publicerar kryptonycklen.
Infernaliskt och fullkomligt briljant!
Det är nyttigt för en statsapparat att känna på att vara maktlös. Makten sluggar nu vilt.
Intressant nog börjar toppolitiker i västliga demokratier låta som mullor och uttala fatwor där man till och med kräver utomrättsligt mördande samt tillbakatagen kontroll av nätet från oss alla.
Fram träder en bild av makteliternas brödraskap där Bildt, Bush, Bodström, Rumsfeld, Reinfeldt, Gillard, Sarkozy, Obama och Hu Jintao känner mer solidaritet med varandra än med medborgarna.
Känslan när jag anlände till campus i USA var berusande: Jag var i ”The Land of the Free”. Samma känsla som när jag styrde ut på nätet i början av 1990-talet.
Inte hade man trott att det globala etablissemanget skulle få panik inför den friheten – anförda av dem som antogs stå garant för just denna. Nätet blottlägger obönhörligt.