Efter åtminstone 15 år av saktfärdighet har fördämningarna brustit. I var och varannan skola rullas jätteprogram ut enligt principen en dator per elev. Som alltid när det gäller storskaliga it-projekt blir det problem.
Vem bestämmer kostnaden och vilken hårdvara som ska köpas in? Vem bestämmer vilka program som tillåts? Vem sköter supporten? Vem kontrollerar nätverk och uppkoppling? Vem bestämmer, delar ut och administrerar rättigheter för e-post och skolornas interna system? Vem bestämmer när en elev förverkat rätten till dator?
Många kommuner väljer centraliserade lösningar där kommunens it-avdelning eller en outsourcingpartner ansvarar för frågorna ovan. I andra fall har entusiaster på skolor tagit tag i frågorna.
Överallt blir det problem. Centraliserade lösningar blir byråkratiska, krångliga och stelbenta. De blir personberoende, dyra och dras inte sällan med stora drift- och underhållsproblem. Ingen lösning passar alla skolor. Beslutsfattare tvingas välja mellan pest och kolera. Men det finns några råd att beakta:
- • En policy som bejakar nyfikenhet och upptäckarlusta är bättre än en förbjudande. När kommunala tjänstemän, utan särskild erfarenhet av pedagogik, sätter sig till doms över lärare i fråga om it-stöd blir konsekvensen negativ.
- • Ansvar och befogenhet ska finnas på samma nivå. Det är ingen bra idé att utse en lärare till ansvarig för it på en skola, utan att samtidigt ge vederbörande de befogenheter som krävs.
- • Ta resursbehovet på allvar. Stora it-miljöer kostar pengar och tid. I för många skolor hanteras it av entusiaster på fritid. Det fungerar inte i längden.
