I tisdags morse lyssnade jag på P1. En 23-årig kvinna intervjuades. Hon var arbetslös och sjukskriven för depression.
Det framkom att hon efter gymnasiet gått en ettårig folkskoleutbildning i film, påbörjat studier i juridik och sedan läst genusvetenskap.
På frågan vad hon trodde att hon gör om tio år kunde hon inte se något annat än att hon skulle ha tio års arbetslöshet bakom sig.
Först tänkte jag att den unga kvinnan borde kunna ta ansvar för sin egen framtid. Läser man film, lite juridik och genusvetenskap bör man knappast bli överraskad när det visar sig svårt att hitta ett relevant jobb.
Sedan tänkte jag lite till. Jag tänkte på alla de lärare och studievägledare som aldrig med ett ord ger sina elever någon vettig feedback inför deras val av utbildning och framtida yrke.
Jag tänkte på alla rektorer som struntar i sitt ansvar att se till att eleverna klarar av sin utbildning. I dag lämnar tre av tio elever gymnasiet med betyg som inte ger behörighet till högre studier.
Sedan tänkte jag lite till. Jag tänkte på de fackföreningar som år efter år tvingar upp ingångslönerna till nivåer där arbetsgivare mist incitamentet att rekrytera unga människor direkt från studier.
Jag tänkte på de arbetsgivare som skriker efter folk, men ändå reflexmässigt kräver fem års arbetslivserfarenhet för att en kandidat ska komma i fråga.
Jag tänkte på den tidigare skolpolitiken som satte målet att alla elever ska vidare till teoretiska studier på högskolenivå och hålla sig borta från de yrkesutbildningar som trots allt finns kvar.
Jag tänkte på utbildningsminister Jan Björklund, som efter snart fem år vid makten gjort en hel del för att råda bot på problemen, men som på vägen har skaffat sig så många fiender att det är tveksamt om han kommer längre.
Så tänkte jag på den unga kvinnan igen. Till syvende och sist är det upp till henne. Jag vill inte leva i ett samhälle där någon annan än hon tar ansvar för hennes utbildning och yrkesval. Det tror jag inte att hon vill heller.
