Historien bakom en svensk succé

Den 15 oktober 2010 är Hampus Jakobsson, en av sex grundare till TAT, ute och löptränar i hemstaden Malmö. Att jogga barfota är hans nya grej och han försöker få till åtminstone en timme i veckan. Han är fullt utrustad för att kunna mäta sträcka och hastighet i efterhand.

Därför blir han lite irriterad när telefonen ringer. Han plockar ändå upp den och ser att det är TATs styrelseordförande. I telefonen berättar Johan Lenander att förvärvschefen på Blackberrytillverkaren RIM hört av sig och vill få till en telefonkonferens med TAT.

Hampus Jakobsson är inte speciellt intresserad. TAT är inte ute efter att bli uppköpta och RIM verkar, som många andra stora företag, vara rätt stela. Men han ser chansen att prata med en höjdare och senare på eftermiddagen inleds telefonkonferensen som blir början på den största händelsen i TATs åttaåriga historia.

Ett kvartal senare berättar Hampus Jakobsson om händelsen. Vi befinner oss på TATs kontor i Malmö där företaget startade och har huserat i sedan dess.

De sex grundarna träffades under mitten av 1990-talet på den så kallade demoscenen, tillställningar av typen Dreamhack.

I början av 2000-talet insåg de att de borde starta något eget. Drömmen var att skapa en fritidsgårdsliknande verksamhet, där de kunde ägna sig åt sådant som var kul. Med sex personer blev den initiala investeringen överkomlig och 2002 drog de i gång företaget The astonishing tribe, TAT. Det trillade in en del uppdrag. De jobbade varje dag i veckan.

– Den 20:e i varje månad satte vi oss ner och frågade vad alla behövde i lön. Vi var där för att det var kul och inte för att någon skulle bli rik, säger Hampus Jakobsson.

Efter ett tag blev uppdragen allt mer att jobba med de tekniska grunderna i mobila användargränssnitt. De fick flera uppdrag från Sony Ericsson, som också ville ha dem på plats i sina lokaler.

– Vi ville ju sitta tillsammans och insåg att vi behövde anställa folk som spädde ut oss, så att vi kunde göra de roliga delarna.

Det rullade på och TAT fick kunder som Samsung, Motorola och Nokia. Med så stora kunder blev det dags att anställa folk som kunde hjälpa dem få struktur på bolaget. 2007 gick Charlotta Falvin in som vd.

– Att förhandla med Motorola och Nokia var tio gånger värre än att förhandla med Sony Ericsson och Samsung. De var superprofessionella och hade stenkoll, säger Hampus Jakobsson.

Det är lätt att se varför Hampus Jakobsson ofta är TATs ansikte utåt. Han berättar engagerat och bjuder på anekdoter. Han kommer in på en vändpunkt i företagets historia. Det var 2008 och Hampus Jakobsson fick ett samtal från Google. De ville att TAT skulle hjälpa dem med designen till nya mobiloperativsystemet Android. Hampus Jakobsson sade tvärt nej.

– Jättesmickrande, svarade jag, men vi jobbar inte med att sälja design per timme utan vi licensierar ut teknologi. Jag är ledsen, men det kommer inte att funka.

Men Google ringde igen nästa dag. De ville verkligen ha TAT med på tåget.

– Det svindlade när vi insåg hur stort det var. Men samtidigt kände vi att vi behövde våra designer till annat. Så jag gav Google en lång lista på företag att jobba med i stället.

Google gav sig inte. De ville ha någon som förstod både teknik och design. Till slut gick TAT med på att åka till Googles huvudkontor.

– Vi satt där och skissade upp hur Androidtelefonen skulle se ut. Det var helt fantastiskt roligt. Google är ett jätteroligt företag att jobba med, men kanske inte lika roligt att jobba på, säger Hampus Jakobsson, och syftar på att bolaget är rörigt och inte så fokuserat i sin styrning.

Efter att ha varit på Google och fått distans till TAT kände Hampus Jakobsson att något fattades i hur de jobbade med innovation. Det gick hela tiden ut på att ta befintliga lösningar och göra dem lite snabbare och lite bättre.

Han startade en avdelning på företaget där de kunde arbeta aktivt med innovation och innovationsprocesser. De satte upp fyra parametrar som avgjorde om ett projekt var värt att gå vidare med: passion för projektet, sannolikheten för att det ska fungera tekniskt, efterfrågan samt om kunderna kommer gilla den. De satte också upp målet att misslyckas med de flesta projekten och dra lärdom av det.

Hampus Jakobsson tror att TATs framgång mycket beror på att de har hoppat på nästan alla uppdrag, även de små.

– Man får inte bli för bekväm och bara sitta där och tröska fram pengar. Vi måste utmana oss själva och göra något tokigt.

– När vi inte tog Googles utmaning, då insåg vi hur gamla och stela vi hade blivit.

På eftermiddagen den 15 oktober 2010 sitter Hampus Jakobsson i en telefonkonferens med förvärvschefen på RIM, som gör vad han kan för att slå hål på Hampus Jakobssons bild av RIM som ett trist och gammeldags företag. De bestämmer ett ytterligare möte. Till mötet kopierar TAT RIMs användargränssnitt på pekplattan Playbook till en Ipad och filmar av det. När de visar den under telefonkonferensen blir det knäpptyst i andra ändan.

– Vi insåg att det var dumt, de blev förolämpade och tyckte troligtvis att vi visade att vi kunde göra deras grej så mycket bättre. Jag trodde att de lagt på telefonen.

De hade dock inte lagt på utan tryckt på mute. Väl tillbaka i samtalet ber de TAT komma till RIMs huvudkontor i Waterloo, Kanada, följande måndag morgon för att träffa deras vd Mike Lazaridis.

Hampus Jakobsson och Mikael Tellhed, en annan av grundarna, bestämmer sig för att inte säga något till vd:n Charlotta Falvin eller någon av de andra grundarna. I stället sjukanmäler de sig och åker över Atlanten.

– Vi ville inte att folk skulle sluta fokusera på vad de gjorde och börja tänka på bolagets framtid innan vi visste om det var ett seriöst ömsesidigt intresse.

Väl framme på RIMs huvudkontor kör Hampus Jakobsson och Mikael Tellhed en tjugo minuters presentation för vd:n Mike Lazaridis och resten av ledningen. Ganska snart börjar vd:n kraftigt ifrågasätta deras teknik.

– Efter en minuts munhuggande inser vi att det här inte kommer att leda någonstans. Det är uppenbart att han inte gillar hur vi bygger saker. Men vi blir mer och mer kaxiga när vi inser att det inte kommer att bli någonting.

Efter mötet blir de inbjudna till Mike Lazaridis kontor. De får för andra gången frågan om TAT har en stämning mot sig. Det är från RIMs synvinkel den enda förklaringen till att Sony Ericsson eller Nokia inte redan köpt dem. Mike Lazaridis frågar varför de inte vill bli uppköpta av RIM.

– Vi tror inte att ni är ett så roligt bolag, vi tror att det är stelt, svarar Hampus Jakobsson.

Mike Lazaridis föreslår att RIM ska bevisa motsatsen och deras entreprenöriella kultur genom att få igenom köpet redan till den 1 december. Det var då den 18 oktober.

Med en schyst förhandling och en imponerande snabbhet i kontakten mellan företagen lyckades RIM till slut övertyga TAT. Kontraktet skrivs den 1 december. RIM betalade 91 miljoner euro, vilket gav grundarna omkring 73 miljoner kronor var, kontant. Alla anställda fick, förutom en löneförhöjning på 10–15 procent, upp till sex månadslöner för att gå till RIM.

– Vi vill att våra idéer ska bli verklighet och när vi träffade RIM så kändes det som en kanal för att realisera alla saker vi vill göra men inte haft resurser till, säger Hampus Jakobsson.

Samtidigt har de, som en del av ett jättebolag, nu andra saker att ta hänsyn till.

– Det finns också läskiga saker med köpet. Blackberry ligger ju efter på smarttelefonområdet. Vi måste vända en skuta under de kommande tolv månaderna. Det är en otrolig utmaning. Men det är en utmaning vi inte har fått tidigare.