Datainspektionen publicerade nyligen årets upplaga av enkätstudien Ungdomar och integritet. Barn och unga är ofta objekt för vår oro men har sällan involverats i samtalet. Tyvärr uppvisar Datainspektionens rapport samma trista ovanifrånperspektiv. Rubriken ”Riskfyllt beteende ökar” plockas exempelvis upp av medierna.

Läser man närmare handlar det dock om att fler unga ”lägger upp bilder, skriver kommentarer under eget namn och lägger upp videoklipp på sig själva”.

Datainspektionen har gjort en värdering när de kallar de här aktiviteterna för riskfyllt beteende.

Det är inte per definition riskfyllt att skriva kommentarer i eget namn. Det är inte heller säkert att det är riskfyllt att lägga ut bilder och filmer. Eller så sitter Datainspektionen på information som jag inte har.

Det är lite lustigt hur nätet lägger ett filter över våra tankar och värderingar. Endast ett fåtal av oss skulle uttala sig lika värderande när det gäller andra mötesplatser för unga, som skolan eller ungdomsgården (finns det såna nu för tiden?). I riktiga livet ses det som naturligt beteende att uppge sitt riktiga namn.

Det är tvärtom rätt skumt att ljuga om vem man är i en situation där man ser varandra i ögonen. Så varför den märkliga fixeringen vid anonymitet på nätet?

Datainspektionen passar också på att ge tips: så undviker du facerape, det vill säga att någon annan skriver en status i ditt namn.

Där står att man ska skydda datorn när man lämnar den, inte lämna ut lösenord och aktivera Facebooks säkerhetsfunktioner.

Verkar vettigt, men det måste vara viktigare att vi lär oss tänka rationellt kring de här frågorna.

1896 visades bröderna Lumières Ett tåg kommer in på stationen för första gången på bio. Det är en 50 sekunder lång dokumentär som skildrar ett ångtåg som kommer in på stationen.

Jag ska inte förstöra filmen för den som inte sett den, men det finns en intressant poäng här. När tåget ångade fram mot kameran lär delar av premiärpubliken ha kastat sig ner på golvet i panik.

I dag reagerar vi inte så när vi ser på film, vilket inte beror på att 1800-talets människa var mer empatisk än dagens. Det beror i stället på att vi lärt oss hur filmmediet fungerar. Vi vet att det inte är på riktigt och vi förstår hur man gör film.

Vi behöver lära oss att avslöja internetmediet på samma sätt som vi har avslöjat film.

Vi behöver få en vettigare relation till det som händer och kan hända på nätet. Det handlar om att mogna som användare snarare än att lära sig metoder utantill.

Jag tror jag ska ge en kurs som heter Så undviker du panikkänslor när du tänker på facerape. Det blir som en retreat, fast tvärtom.

Vi kommer att vara uppkopplade hela tiden och ha gruppsamtal om våra värsta skräckscenarier. Vi kommer att diskutera hur rimligt det är att just den här personen skickar mig just det här meddelandet.

Efter kursen tänker jag mig att deltagarna vandrar hemåt med sin laptop i ryggsäcken och ett förklarat ljus i blicken. De har skaffat sig beredskap inför de mest hotande situationer och är mogna att leda unga människor genom svåra passager i uppväxten.

Okej, shit happens, men livet tar inte slut för det, mässar de tyst i bussen hem.