Jag hamnade nyligen i en diskussion med vår chefsekonom Hal Varian om den nya teknikens ekonomiska effekter, och om varför det är så svårt att förmedla den enkla insikten att den nya tekniken driver mycket av den ekonomiska utvecklingen.

Han noterade att det inte alls var särskilt märkligt eftersom, som han uttryckte det: politiker vill ha mer jobb men mindre arbete.

Det är ju förstås pudelns kärna. Mycket av den politiska dialogen handlar om hur vi kan säkerställa nya arbetstillfällen, men ytterst vill alla politiker också se en stark produktivitetstillväxt.

Ökad produktivitet innebär att vi får mer gjort per timme, alltså att det blir mindre arbete över att dela på.

Spänningen mellan arbetstillfällen och ökad produktivitet är central i den moderna it-politiken och trots att ökad produktivitet är oundgänglig för att vi ska kunna fortsätta att förbättra vår livskvalitet och utveckla välfärden så har ingen någonsin vunnit val på produktivitetsökningar.

Däremot har många regeringar förlorat val i arbetslöshetens skugga.

När vi analyserar it-politiken skulle vi kunna dela upp politiska åtgärder i de som konserverar status quo, och därför bevarar jobben, och de som skapar nya förutsättningar och därmed minskar mängden arbete att dela på – och ökar produktiviteten.

Skillnaden mellan de skapande och de konserverande politiska valen är särskilt skarp när det gäller existerande, redan starka industriföretag som springer till politiker och säger ”om ni inte gör som vi säger och skärper lagarna eller ger oss nya rättsliga instrument, så kommer hundratals jobb att gå förlorade i vår sektor”.

Vad de industriföretagen ber om är att politiker ska hjälpa till att konservera dagsläget och hålla utvecklingen tillbaka.

De ber politikerna att fokusera på jobben och strunta i att öka produktiviteten.

Andra argumenterar i stället för omvälvningen och ber om regler som släpper skapandet fritt och ökar produktiviteten.

De vet att det minskar arbetet, men ser produktiviteten som den enda vägen framåt och hoppas på människans skaparkraft för att nya industrier ska kunna växa fram i teknikens släptåg.

It-politiken är på det sättet väldigt lik andra politikområden som snuddat vid teknikutvecklingen, den påminner om de politiska utmaningar som mötte de regeringar som varit tvungna att hantera omställningar i varvsindustri, skogsindustrin och andra sektorer som påverkats av ny teknik.

Om det finns någon lärdom att dra av de exemplen så är det att utdragna omställningar är dyrbara för alla: skattebetalare, politiker och industrierna själva som inte uppmuntras att utvecklas.

Det finns också en skillnad. It är en basteknik som kräver en mer omfattande omställning än en produktionsomställning.

Den nya tekniken kräver en organisationsomställning.

För första gången är det inte en enda industri som omfattas.

Medieindustrin, musikindustrin, filmindustrin och alla andra som arbetar med information står inför valet mellan konserverande jobbpolitik och skapande produktivitetspolitik.

Och det kanske svåraste: själva välfärdsindustrin står inför samma omställning.

Offentlig sektor behöver omvandlas lika grundligt som en gång varvsindustrin. Ett val måste göras mellan konserverande och skapande, mellan mer jobb och mindre arbete.