På 80- och 90-talet diskuterades ibland det man kallade för lurkers, vilket är engelska för en person som smyger eller gömmer sig.

På internet innebär det folk som bara läser men inte skriver något själva, i forum och på bloggar till exempel. De är traditionellt illa ansedda eftersom de bara tar och inte ger.

De skördar utan att själva så något, skulle man kunna säga.

Här i Sverige har den här debatten inte varit så stor eftersom vi delvis hyllar ett ideal som går ut på att man är tyst tills man har något viktigt att säga, man pladdrar inte på bara för pladdrandets skull.

I många andra länder kan smygläsandet nästan vara likvärdigt med att stjäla andras tankar. Här inser jag att jag är ute på hal is. Man ska inte generalisera på det där sättet, jag vet. Men om du blir irriterad, så känn dig fri att bara lurka. Du behöver inte bidra till diskussionen eftersom jag redan vet att jag stereotypiserade både svenskar och andra nationaliteter.

Det här lurkandet är inte lika omdiskuterat i dag, kanske mest för att alla är uppkopplade och då funkar det inte om alla ska bidra hela tiden. Att bara lyssna har blivit mer accepterat, även på nätet.

Jag kom att tänka på den här debatten när jag såg en ung man med vad som verkade vara en bärbar syrgastub. Den var inte större än en amerikansk fotboll och hängde på hans rygg, som en liten och lätt ryggsäck.

Jag hade inte förstått vad det var om jag inte sett en tunn slang gå från tuben och upp över hans axel. Mannen gick med ett gäng i sin egen ålder, de hade motorcykelkläder och de pratade glatt med varandra.

Jag tvingade mig själv att titta stint framåt när jag gick förbi.

Jag var tillräckligt nyfiken för att vilja vända mig om men insåg snabbt att han kanske skulle bli ledsen och att min okunnighet inte ger mig rätt att riskera det.

Förmodligen är det påfrestande för den som är avvikande att folk alltid ska vända sig om, att alltid bli studerad i detalj.

Min nyfikenhet gör det inte okej att inkräkta på hans liv.

Nyfikenhet är naturligtvis inte något dåligt och det verkar rimligt att folk ska få veta saker om andra. Alla vill lära sig mer om medicinska och tekniska framsteg och om ovanliga sätt att leva.

Frågan är dock om varje enskild individ som representerar något ovanligt måste ställa upp på att vara objekt för denna nyfikenhet.

Det kanske finns andra sätt att få veta. Man kanske kan smyga lite med sin nyfikenhet.

Väl hemma kunde jag stilla min välvilliga och godartade nyfikenhet. Jag googlade en stund och lära mig vilka framsteg medicinen har gjort.

Jag hittade en blogg om hur det är att leva med en sådan där bärbar tub. Jag läste om oro och glädje, tittade på bilder och filmer.

Samtidigt kunde mannen jag såg fortsätta skratta med sina kompisar utan att bli störd av mina blickar.

Det kan tänkas att han vill vara öppen med sin situation och bli Mr Syrgastub med hela världen.

Men då ska det vara hans val, inte omgivningens. Som nyfiken medmänniska kan jag alltså välja att studera hans liv i smyg, utan att ge mig till känna.

Jag kan lurka bakom min skärm och han kan slippa nyfikna frågor.