Ann-Britt Enochsson skriver inte under på något av de vanliga påståendena om datorundervisningen i vanliga skolor – som att eleverna kan mer om datorer än lärarna. Hennes undersökningar nyanserar bilden på det sätt som brukar irritera dem som tror sig veta hur det är.

Men hon är mycket bestämd på en punkt:

– Lärare måste kunna grunderna. Som lärare kan jag inte förlita mig på att eleverna lär varandra.

Vad man än gör med datorer i klassrummet så sitter det troligen någon i klassen som redan kan det – men man får inte lämna över läraransvaret till den eleven.

Ann-Britt Enochsson är ingen skrivbordspedagog som författar läroplanspoesi. Hon kommer från ett samhälle i Värmland där ingen hade gått på universitet. Så när hon utbildade sig till lärare var det till mellanstadielärare, inte till universitetslärare. Men det var ont om jobb på 1970-talet, så för att bättra på meriterna läste hon pedagogik, blev rekommenderad att söka till forskarutbildningen, fick ett jobb men tog tjänstledigt och blev slutligen docent i pedagogik.

Hon hann ändå undervisa i grundskolan i 17 år. Fortfarande håller hon lektion i grundskoleklasser att par gånger i veckan – närmare bestämt på svenska skolan i Paris.

Hon säger att det är svårt att utvärdera skolornas datorundervisning eftersom det finns så många synpunkter på vad eleverna ska lära sig.

– En undersökning visar att nederländska föräldrar vill att barnen ska lära sig Microsoft Office i skolan, medan skandinaviska föräldrar vill att barnen ska lära sig kritisk granskning. Ser man till skolans uppdrag så är det att eleverna ska fungera i samhället.

– Skolan har ett uppdrag att se till att eleverna klarar av vardagsrutinerna, som att deklarera på nätet och betala räkningar.

Ann-Britt Enochsson berättar om en bussresa i Karlstad där en äldre kvinna inte hade kontanter för att köpa biljett. Kvinnan hade en mobiltelefon och fick rådet att köpa biljett med sms, men klarade inte av det och fick utstå hånfulla kommentarer från bussföraren. Även om skolelever sällan har problem med just sms är det ett misstag att tro att de ”kan allt”.

Informationssökning på internet är ett exempel. Mellanstadieelever och yngre tonåringar är, enligt en färsk EU-undersökning, ofta okritiska till det de hittar.

– De har inte alltid så bra strategier, säger Ann-Britt Enochsson, men de som får undervisning i hur man söker och utvärderar information brukar vara mycket nöjda.

Hennes doktorsavhandling från 2001 handlar om mellanstadiebarn och internet, och hennes slutsats då var att barnen mycket väl kunde lära sig att ifrågasätta det de läste på webben – och att de blir mer kritiska och skeptiska ju mer de får lära sig.

Att lärare inte kan så mycket om datoranvändning är också en myt, anser Ann-Britt Enochsson.

– Delvis är det en generationsfråga. Många av de yngre har växt upp med fjärrkontrollen. Men många lärarstudenter har också, åtminstone tidigare, haft den attityden att de inte är så intresserade av teknik – det har funnits ett överskott av sådana på lärarhögskolorna. Fast det börjar ändra sig.

Och, tillägger hon:

– Vilka lärare använder datorer mest i undervisningen? Jo, medelålders kvinnor.

Nyblivna lärare ska åtminstone kunna använda en ordbehandlare, säger Ann-Britt Enochsson och berättar om lärarstudenter som lägger in sidnumreringen i den löpande textmassan och avslutar varje rad med radbrytning.

Kanske undantag, men återigen, detta är något som alla nyblivna lärare borde se som en skyldighet att lära sig.

Samtidigt kan man undra var kraven slutar. Ska man kunna göra en presentation i Powerpoint?

– Det är inte självklart hur man bedömer ett bildspel.

En del kan göra blixtrande bildspel med olika effekter, men det viktiga är kanske snarare hur man berättar det man har att säga.

Den digitala tekniken har satt relativt billiga, lätthanterliga verktyg i händerna på oss, och vi förväntas kunna saker som för en eller två generationer bara gjordes av specialister – typografi, layout, bildbehandling...

Själv har Ann-Britt Enochsson i grundskolan blivit ombedd att göra digital film med programmet Moviemaker.

– Jag insåg att jag måste åtminstone lära mig grunderna, säger Ann-Britt Enochsson, återigen med tanke på att det troligen fanns minst en elev i klassen som redan kunde Moviemaker.

Halva sin tid bor Ann-Britt Enochsson i Paris. Med två tre veckors mellanrum långpendlar hon.

Orsaken är en ettårig tjänstgöring i OECD på ett svenskfinansierat forskningsprojekt. Det var inte en odelat positiv erfarenhet, även om Ann-Britt Enochsson blev fast i Paris:

– Min chef på OECD var en utbildningspolitiker som inte hade en aning om hantverket – han insåg inte att det är skillnad mellan att lära sig själv och att lära ut något.

Hur ska vi då göra för att få bra undervisning om datorer i skolorna?

– När jag undervisar i Sverige är det tekniker som sitter och bestämmer vilka resurser som ska användas. Så får det inte vara.

– Det måste vara en ordentlig dialog med dem som faktiskt jobbar i skolan. Om det är många som samtalar så kläcker de bättre idéer, det blir mindre plats för självhävdelse och idéerna blir förankrade. Det går inte att förändra utan samtycke.

– Om man lägger nya arbetsuppgifter på människor som inte har bett om dem så blir det sällan bra.

Fakta

Namn: Ann-Britt Enochsson.

Yrke:
Docent i pedagogik vid Karlstads universitetet, utbildad mellanstadielärare.

Har skrivit:
Meningen med webben, 2001, och Internetsökningens didaktik, 2007, samt många tidskriftsartiklar.

Bor:
I Paris och Karlstad.

Familj:
Sambo, utflugna barn och ett barnbarn.

Favoritmat:
Vällagad vegetarisk mat.

Favoritdryck
: Kaffe, vatten. Sällan vin, ”trots att jag bor i Paris”.

Bok på sängbordet:
Det trasiga fönstret av Jeffrey Deaver.