En mamma ringde mig efter ett föräldramöte där någon föreslog gemensamma regler för barnens datoranvändning, hur länge de ska få sitta vid datorn och om de får bli medlemmar på Facebook eller inte.

Förslaget fick stort gehör medan mamman ifråga tyckte att hennes familj hade lagt upp det där bra och ville inte att alla skulle göra samma sak. Hon kände sig avvikande och utsatt när hon försökte hävda det.

Man kan konstatera att samtal om unga och nätet ofta blir känslomässigt laddade.

Som den nationella säkerhetskampanj som frågade ”Vet du också vad ditt barn gör på nätet?”. Den länkade till en stor studie som visar att många föräldrar har dålig koll på vad deras barn gör på nätet.

Självklart var frågan retorisk, inte en faktisk fråga till läsaren utan mer ett spydigt påstående: du tror att du har koll men det visar sig att du inte har det.

Jag tycker att det som hände på föräldramötet och den här retoriska frågan båda handlar om hur vuxna förväntas uppföra sig när det kommer till barns nätanvändning.

Är det samma förväntningar som finns på vuxna i allmänhet eller finns det särskilda idéer när internet är inblandat? Och varifrån kommer de här idéerna?

Människors umgänge regleras inte bara av juridiska principer utan också i hög grad av tysta överenskommelser. Vi förväntas uppföra oss på ett visst sätt för att livet ska flyta på.

Det är till exempel inte reglerat i lag att man ska spela brännboll med förskolan i maj, men det ses som udda föräldraskap att stenvägra.

Det är ett förväntat beteende som gagnar barnet: de blir i regel superglada om deras vuxna kommer till förskolan och mer eller mindre frivilligt kutar runt.

Men det finns också förväntade beteenden som inte är till nytta för barn.

Inom psykologin pratar man om skript, en sorts manus för hur man ska uppföra sig i olika situationer. Ett sådant manus påverkas av vem man är, vilka man är med och i vilket sammanhang man befinner sig.

Det kan vara intressant att fundera på hur manuset för en god förälder ser ut i dag. Hur markerar man för omgivningen att man är en god förälder till skillnad från en som inte sköter sina åtaganden?

Ta det här med ”Vet du också vad ditt barn gör på nätet?”. Det finns ingen liknande retorik utanför nätet, där tycker vi i stället att det är normalt att inte veta allt. Vi respekterar barns rätt till integritet, naturligtvis till en viss gräns.

Vi har också gjort dumheter som barn. Vi vet att det viktigaste är att hjälpa barnen att bli tänkande, moraliska varelser och att detta etiska tänkande sedan ska följa med barnen, oavsett om vi är med och övervakar eller inte.

På nätet verkar det i stället som om föräldrar förväntas ha koll på ett sätt som inte är normalt utanför nätet.

Tänk er föräldrar som installerar buggningsutrustning i tonårsrummet bara för att ha koll. Om man anser att det ena är okej medan det andra är helt sjukt, är man nog något viktigt på spåret.

Vi kanske ska fundera på varför våra manus ser ut som de gör. Varför kan det stå i manus att barn ska ha gemensamma regler kring datortid och Facebook när det inte står att alla ska äta broccoli och dricka mjölk?