Jag råkade höra Sommar i P1 en dag där en psykolog valde att separera nätet från övriga livet på ett otidsenligt sätt.

Hennes nymornade indignation över nätet var tydlig: ”Jag fick en hårresande inblick i vad som pågår där ute på nätet. /.../ Det finns självmordssajter där man kan få tips om bästa sättet att säkert och smärtfritt ta livet av sig”. Lite senare i programmet kommer den obligatoriska dystopiska bilden av en ung människa och nätet: ”Uppkrupen i sängen med laptopen i knät och med persiennerna neddragna.”

Hon var ute efter att varna för internet och då är det ju ett lyckat grepp att plocka fram enskilda obehagligheter och grova övergrepp utan att sätta dem i relation till livssituationen i övrigt. Så att det framstår som att nätet är det farliga.

Tyvärr har hon inte analyserat situationen korrekt. Hon tror att det är viktigt att berätta hur fel det kan gå så att allmänheten har koll och kan förbereda sig.

Hon tror att det är bra om folk vet vilka faror som finns så att de kan vara på helspänn och känna igen tecknen på en annalkande katastrof.

Men det är fel på så många sätt. Hon borde i stället ha hjälpt oss att sätta riskerna på nätet i ett sammanhang.

Det går inte att berätta om farorna utan att ställa dem i relation till livssituationen i övrigt. Varför pratar den här pojken om självmord på internet? Hur ser hans liv ut? Får han någon hjälp?

Vi skulle inte acceptera att en psykolog agerar så här känslomässigt i sammanhang utanför nätet.

Jämför med en familjerådgivare som får se massor av hemskheter i sitt yrke. Trots att hon har sett baksidorna av kärnfamiljen är det inte rimligt att hon varnar unga par för att bilda familj med hänvisning till att det finns pappor som skjutit barnen, frun och sig själv.

Att höja ett varningens finger för familjen som institution på grund av ett antal tragedier är hur dumt som helst. Ändå accepterar vi det så snart det handlar om internet.

Det är faktiskt inte lika allvarligt när den här typen av skrämselpropaganda kommer från dem som tjänar pengar på att skrämma oss för faror på nätet, de är lättare att se igenom.

När däremot en högutbildad, vänlig och sansad person uttalar sig om att nätet är farligt, då blir det förrädiskt.

Vi har ingen anledning att misstänka psykologen för något. Hon säger så här av välvilja och omtanke om de svaga.

Problemet är att hon inte har hållit sig ajour med den senaste forskningen om umgänge på nätet. I stället har hon bara sett allt det negativa.

Men är det inte bra att någon varnar för det som faktiskt är farligt?

Jo, om vi som lyssnar vore vettiga, rationella vuxna. Vilket ytterst få av oss är. Vi rusar åstad när vi får höra övertygande argument. Särskilt min generation.

Vi är uppfostrade att tro på det auktoriteter säger. Då blir det enormt viktigt vad de här auktoriteterna säger.

Man kan säga att när man vänder sig till folk över 30, då måste man vara mycket ansvarsfull.

Man måste vara tydlig med sin agenda, inte missbruka sin position och inte förfalla till känslomässiga argument.

Kalla mig gärna fördomsfull, men jag tror att många av Sommars lyssnare är över 30.