På en middag nyligen berättade jag att jag beställt ett genetiskt test av 23andme.com (full transparens: Google har investerat i dem via en närliggande organisation, och företaget drivs av Sergey Brins hustru).

Det som följde var en lika intressant som förbluffande diskussion. En majoritet kring bordet – samtliga i min ålder – deklarerade prompt att de inte skulle kunna tänka sig att göra det. När vi gemensamt skrapade på ytan visade det sig att de ”inte ville veta”.

Jag borde kanske inte ha blivit förvånad, ty genom vårt idéhistoriska arv löper en stark och vibrerande rädsla för kunskap. Tänk på Prometheus som gav oss elden – en rovfågel hackar ut hans lever om och om igen varje dag i ett straff uttänkt av gudarna. Tänk på paradiset och vad som fick människan förvisad: att vi åt av kunskapens äpple.

Samma tema återkommer i vår historia. Faust sålde sin själ för kunskap, och vem var det som köpte? Inte var det den snälla killen på molnet, direkt.

Nu satt här alltså ett antal personer som jag litade på och gillade och sade att de ”inte ville veta” om de hade genetiska tendenser att få Parkinsons eller Alzheimers sjukdom eller – som i mitt fall – en viss ökad risk att få Tourettes syndrom. Trots att det teoretiskt skulle tillåta dem att ändra sina beteendemönster så att de minimerade riskerna.

Om jag vet att risken är nästan fördubblad att jag ska avlida av en hjärtsjukdom kanske jag minskar intaget av biff och dricker ett glas vin då och då. Även för andra sjukdomar finns rikligt med idéer om hur man kan minska riskerna.

Varför då denna rädsla? Delvis har det att göra med att vi förväxlar sannolikhet och visshet. Det genetiska testet ger endast en del av pusslet, och mycket annat spelar in i vad som sker med din personliga hälsa.

Men den som får veta att han eller hon har en förhöjd risk att insjukna i en viss sorts cancer kanske tror att det betyder att de med absolut visshet gör det. Men så är inte fallet och som med mycket annan kunskap som vi skapar i informationssamhället är det sannolikheter vi diskuterar – och de går att påverka.

Men det finns också något annat i grunden här, en annan rädsla som är mer primal. Det känns som om många helt enkelt tror att kunskapen skulle verka korrumperande, att den skulle suga liv och lycka ur dem om någon berättade vissa saker för dem.

Det finns till och med inbyggt i 23andmes särskilda gränssnitt en varning för att om du väl en gång lärt dig något så kan det inte göras ogjort. (Det är dramatiskt att klicka sig igenom en serie varningar om att den kunskap som du ska få är irreversibel.)

Anledningen till att det här intresserade mig var att med de växande datamängderna och den processorkapacitet vi har, parad med framgångar i informationsanalys, så ställs vi inför det problemet oftare och oftare. Vi måste välja när vi inte ska ta reda på något som vi skulle kunna veta.

Det kräver en ny sorts morallära, en sorts ignoransens etik. När är det moraliskt försvarbart att förbli i frivillig okunskap om din egen medicinska profil, till exempel? Vi har hittills i historien fokuserat mer på det motsatta, frågat oss om det finns saker som människor aldrig var avsedda att veta. Nu måste vi fråga oss om det finns saker vi bör förbli okunniga om.

Jag vet inte svaret på den frågan, men min personliga preferens är att få veta. Vilken är din?