När jag la upp en nyutgiven bok på The Pirate Bay för gratis nedladdning gjorde jag det inte för att tjäna pengar. Jag gjorde det som ett offentligt ställningstagande.

Det skedde nämligen vid en tid då hetsen mot fildelning nått orkanstyrka och argast var min egen bransch, bokbranschen. Ett stort antal kända författare gick gemensamt ut i medierna och krävde införande av Ipred, en lag som skulle tillåta klappjakt på dem som av olika skäl hämtar hem kulturellt innehåll utan att betala, så kallade freetards.

Jag gick alltså mot strömmen och fick ett överväldigande stöd från mängder av internetanhängare världen över. Stödet var inte bara ideologiskt – det fullkomligt vräkte in frivilliga donationer i så snabb takt att taket på mitt nyöppnade Paypalkonto sprängdes på mindre än en timme.

Sammantaget uppgick summan till närmare 50 000 kronor, vilket motsvarar ett normalt förskottsarvode för en nyskriven roman. I och med det kan man dra den hoppingivande slutsatsen att fildelare visst vill göra rätt för sig bara man står på deras sida.

Men att gå ännu längre och tro att egenutgivning utan mellanhänder är ett realistiskt alternativ är nog tyvärr ett önsketänkande. Inte för att jag misstror många entusiastiska fildelares betalningsmoral, snarare tror jag att förväntningarna på att de ska punga ut med och ta ansvar för varje upphovsman som vill dela med sig är orimliga.

Jag fick flera förfrågningar från kolleger som ville följa mitt exempel, lockade av den ekonomiska utdelningen jag fick. Men bortsett från att mitt utspel var ett politiskt statement som fick ett stort medialt genomslag, samt att jag redan var en etablerad och mycket läst författare, vilar det en stor naivitet i antagandet att man som kreatör kan luta sig mot en välvilja som antas inbyggd i själva internet.

För det första kostar det att gå emot kulturetablissemanget i en tid när ny teknik uppfattas som ett ekonomiskt hot. Genom mitt utspel blev jag av många mäktiga aktörer stämplad som branschens svarta får.

För det andra har nya mellanhänder dykt upp. Jag fick ett otal propåer från flera håll om samarbete på den digitala marknaden – och de var inte gratis. Mina intäkter från de frivilliga donatorerna slukades glupskt av ett nystartat företag som tog hutlöst betalt för att konvertera mina tidigare böcker till pod- och e-boksformat. På det har jag inte tjänat en spänn.

För det tredje styrs nätets kulturutbud i kanske ännu högre utsträckning än den fysiska marknaden av topplistor, kvantitativa mätningar i motsats till kvalitativa bedömningar.

Det gäller även Bittorrentsajter. Att hoppas på en snöbollseffekt för en självutgiven bok bland alla rankningssystem som konsumenterna slussas till är väl ungefär som att hoppas på storslam i Postkodlotteriet.

För vinnare är ju alltid undantag, och även om den unga amerikanskan Amanda Hocking tjänar multum på att ge ut sina romaner i egen regi finns det ingen svenskspråkig författare som har kunnat försörja sig på att köra sitt eget race i den alternativa, nätbaserade bokfloran.

Sammanfattningsvis: vi som vill livnära oss på vår författargärning är hänvisade till beprövade och kapitalstarka mellanhänder. Samtidigt bör vi glädjas åt varje fildelare som ger oss gratis marknadsföring genom att sprida våra verk, så tack alla fildelare.