På ett tunnelbanetåg i Paris överhörde jag nyligen två svenska riskkapitalister som liksom jag var på väg från internetkonferensen Le Web. De talade om värderingen på ett företag den ene av dem investerat i. “20-30 miljoner”, sa investeraren. “Är du inte nöjd med det?” frågade den andre. “Nja, jag tror vi har en wow-värdering på 50-60 miljoner”, svarade den förste.

En tidsmarkör i december 2011 så god som någon. Investerare är i dag inte nöjda med en rimlig värdering, utan förväntar sig värderingar som får folk att utbrista i ett “wow!”.

Det är kanske inte så konstigt att det har varit mycket bubbelprat i år. När jag skriver detta har det gått på dagen 10 månader sedan Computer Sweden höjde den första varningsflaggan för en ny it-bubbla under rubriken “Guldrush på webben”. Flera gånger under året har vi återvänt till ämnet, senast i rapporteringen just från Le Web.

Och ingenting tyder på att 2012 blir annorlunda.
I år har vi sett de första börsnoteringarna från den nya generationen internetföretag. Linkedin, Groupon och Zynga har noterats, med blandade resultat. Men det är nästa år, troligen under andra kvartalet, som vi kan börja få svar. När Mark Zuckerberg tar Facebook till börsen, med en planerad värdering på 100 miljarder. Dollar.

Tills dess kan det vara värt att tänka ett varv extra på vad det är för bubbla vi egentligen tittar på här. Det här är nämligen inte alls någon “it-bubbla”. Det är inte ens en “sociala medier-bubbla”. Vad vi ser framför oss är en reklambubbla. En nätreklambubbla.

Det de flesta nya internetföretag som ingår i bubblan har gemensamt är att de ser reklam som sin främsta, ofta enda, intäktskälla. Det är genom snika till sig en del av världens alla företags reklambudgetar som de nya internetbolagen ska bli lönsamma.

Oavsett om de heter Facebook och har mängder av matematiker som gör avancerade analyser av användarnas data för att erbjuda annonsörerna så exakta målgrupper som möjligt, eller om de heter Foursquare och knappt tänker på lönsamhet men har en vag förhoppning om att reklamen är räddningen när riskkapitalet tar slut.

Problemet är förstås att reklampengar inte är en oändlig resurs. Det finns inget hav av pengar som aldrig tar slut. Internetannonseringen växer, ja. 2011 beräknas drygt 80 miljarder dollar spenderas på internetreklam globalt. En ökning med 17 procent. Samtidigt beräknas enbart Google omsätta ungefär 35-40 miljarder dollar i år, en hälsosamt tillväxt på sisådär 25 procent. Vad de siffrorna säger oss är att inte bara lägger Google beslag på halva nätreklamkakan, Googles del av kakan blir dessutom allt större.

Då återstår alltså 40 miljarder dollar att dela på för nya internetföretag som Facebook, Linkedin, Groupon och Twitter, för gamla spelare som Microsoft, Yahoo och i viss mån Apple, för annonsnätverk, för traditionella medieföretag och för mängder nya av riskkapitalfinansierade uppstartsföretag.

Den ekvationen går inte ihop. Reklampengar är dessutom en högst konjunkturkänslig resurs, så hur stor nätreklamkakan blir om världsekonomin börjar backa 2012 är minst sagt oklart.
Ändå fortsätter alltså riskkapitalister, företrädesvis i USA, att pumpa in pengar i den här verksamheten. Det beror inte på att de är dumma i huvudet.

De behöver helt enkelt inte tänka på allt detta - för när annonspengarna tar slut har de redan cashat in. Allt som krävs för att riskkapitalet ska bli nöjt är att företaget säljs eller börsnoteras. Wow-värdering slår lönsamhet i tio fall av tio.

Alla internetföretag kommer inte att gå under när reklambubblan spricker. Google har i kraft av sitt stora försprång alla möjligheter att hålla sig kvar, Facebook likaså. Men de halvstora bolagen får det kämpigare, och de små kan bara tacka för den här tiden och packa sina kartonger.

Eller så tänker de om redan nu. För det finns andra sätt att bygga företag än att lägga sig i händerna på reklamköpare. Till exempel har Markus Perssons bolag Mojang på två och ett halvt år dragit in över 500 miljoner kronor på sitt spel Minecraft - genom att, hur chockerande det än kan låta för gratiskramarna i Silicon Valley, ta betalt av användarna.

Som matematikern och före detta Facebook-anställde Jeff Hammerbacher, sa till tidningen Businessweek tidigare i år: “De bästa hjärnorna i min generation funderar på hur de ska få folk att klicka på annonser. Det suger.”