Paradigmskiftet från kapitalism till informationalism innebär en omvälvande värdemässig förskjutning från det ekonomistiska kvantitetstänkandet till det attentionella kvalitetstänkandet. Attentionens kvalitativa aspekt, trovärdigheten, är helt avgörande. Det spelar ingen roll hur stor mängd uppmärksamhet man lyckas skapa kring ett potentiellt event; så länge trovärdigheten är noll, förblir också det attentionella värdet noll. Denna värdeförskjutning innebär även att den matematiska informationsteorin, som uteslutande uppehållit sig vid kvantiteter och snabbhet vid informationsöverföring, ersätts av en ny kommunikationsteori som inbegriper både interaktiviteten och kvalitetsaspekten. I det brusande informationsöverflödet är det inte ytterligare produktivitetsökningar som står högst upp på dagordningen, utan snarare förfinade sorteringsmekanismer, vilket i sin tur gör det nödvändigt att arbeta fram funktionella kvalitetskriterier. I och med att informationen blir en bulkvara, blir attentionen en bristvara, och precis som kärleken hör attentionen till de saker i livet som inte går att köpa för aldrig så mycket pengar. Den kan i princip enbart erhållas i utbyte mot den attention man själv har att erbjuda, och endast om denna uppfattas som likvärdig.

Utvecklingen mot ett nätokratiskt kvalitetstänkande innebär, ironiskt nog, en renässans för medier och konstnärliga uttryck som under senkapitalismen hamnade i skuggan av alla flimrande tv-skärmar. Framför allt litteraturen ser ut att stärka sin position. Den har – som författaren Italo Calvino framhåller i en av sina föreläsningar om de kvaliteter som gör litteraturen omistlig även i det nya millenniet – en alldeles egen, intelligent snabbhet. När de elektroniska massmediernas snabbhet plattar ut kommunikationen till en enda, homogen yta, i vilken väsentliga skillnader mellan olika företeelser utplånas, erbjuder den främsta litteraturen (Calvino exemplifierar med bland andra Jorge Luis Borges) en associativ snabbhet. Denna snabbhet gör det möjligt att ställa vitt skilda företeelser i relation till varandra på ett sätt som snarare framhäver de distinkta skillnaderna. Därmed klarnar sammanhang som förut varit diffusa; tillvaron tillförs mening i stället för att meningslösheten fortsätter att breda ut sig genom massmediernas försorg.

Denna utveckling förstärks av att både konsten och litteraturen, redan från början, kräver en god portion interaktivitet. Betraktaren/läsaren är så illa tvungen att göra en stor del av jobbet, och förutsätts investera mycket av sina erfarenheter och tankar för att verket ifråga ska ta gestalt som en upplevelse. Detta kan vara en del av förklaringen till att både konsten och litteraturen snabbt har gjort sig hemmastadda i en interaktiv miljö: en lång rad experiment och hybridformer har under en kort tid sett dagens ljus. Text, bild, ljud och musik samspelar med varandra och med betraktaren/läsaren på helt nya villkor. Liksom i varje interaktivt sammanhang blir distinktionen mellan sändare och mottagare flytande. Relationen blir viktigare än de enskilda rollerna och processen tillförs kreativitet från alla riktningar.

Massmediernas kris drabbar i stället i första hand massprodukterna: tabloidpress, prat-tv, skvalradio. De konkurrerar ihjäl varandra om stadigt krympande annonsintäkter, samtidigt som de interaktiva medierna både underhåller och informerar bättre, vilket alltfler i de attraktiva målgrupperna upptäcker. Nätokratin befinner sig i en position där den själv kan välja sin mediala produktion och konsumtion inom ett brett spektrum av olika alternativ, och den tenderar att välja kvalitet före kvantitet, föredrar det sofistikerade och utmanande framför det konventionella och lättillgängliga. Den har också goda och mycket krassa skäl att odla en elitistisk attityd, eftersom nätokratin, på grund av sin decentraliserade struktur, konkurrerar hårt internt om den egna attentionen, vilket kräver ständig förkovran och en förmåga att prestera det briljant oförutsägbara som tvingar fram en omprövning av gamla sanningar. Bildning blir åter på modet som ett samlingsbegrepp för de vida referensramar och den snabba associationsförmåga som efterfrågas.

Av rent praktiska skäl hade senkapitalismens massmedier sina inneboende begränsningar – tidningsutgivning och tv-produktion är till att börja med extremt dyra medier att producera – vilket i sin tur var förutsättningen för ett samlat och överblickbart offentligt rum, gemensamt för alla, även om bara en liten elit kunde agera sändare medan den stora massan fick nöja sig med att vara mottagare. Nätokratin är däremot inte tvingad att dela något offentligt rum med någon, den har råd att vara extremt kräsen. Den virtuella rymden är plurarkisk, där finns alla möjligheter att skapa egna subkulturer och att interagera med ett utvalt fåtal. Denna exklusiva sekterism står i ett dialektiskt, alltid oavslutat, motsatsförhållande till utvecklingen mot världsstaten, vilket gör att plurarkin blir själva motorn i den globalistiska ideologin. Å ena sidan viljan till domesticering, å andra sidan driften till frigörelse.

Denna eviga konflikt utspelar sig genom historien framför en stängd dörr, och bakom denna stängda dörr döljer sig absolut ingenting. Så är det, och så måste det vara. Vi får aldrig veta vad som gömdes i det judiska templets allra heligaste i Jerusalem. Den ende som med säkerhet visste var översteprästen, som ensam tilläts besöka helgedomens hjärta och endast vid synnerligen speciella tillfällen. Poängen med att det allra heligaste var en noga förborgad hemlighet är uppenbar: på så sätt kunde den jude vars kollektiva identitet ytterst kretsar kring detta heliga rum göra sig de mest fantastiska föreställningar om innehållet utan att någonsin behöva bli besviken. Den slutna dörren är den perfekta projektionsytan för drömmar, spekulationer och identitetsproduktion. Vad som faktiskt finns bakom dörren spelar egentligen ingen som helst roll. Det logiskt och estetiskt mest tilltalande vore om det allra heligaste gömde absolut ingenting.

Det kvalitativt nya med eternalismens politiska filosofi och det informationalistiska samhällets identitetsproduktion är att alla dörrar, också de in till det allra heligaste, är öppna. Fullt korsdrag råder. Var och en är sin egen överstepräst, alla är införstådda med mysteriet och alla kan försäkra sig om vad som är givet redan från början, nämligen att ideologins metafysiska grund, kärnan i den kollektiva identiteten, det vill säga: det globala imperiet, utgörs av ett mobilistiskt tomrum. Ändå finns imperiet där i hög grad, men som ett eternalistiskt fenomen, precis på samma sätt som Gud verkligen en gång existerade som en ofrånkomlig konsekvens av människors behov av en Gud.

Det mobilistiska tomrummet i det kollektivt undermedvetna har självklart alltid varit tomt, ingenting nytt har hänt, annat än just detta att dörrarna har öppnats. Men just därför är allting förändrat. Människan stirrar rakt in i tomrummet, samtidigt som hon blir smärtsamt medveten om behovet av en metafysisk grund för en kollektiv identitet. Alltså växer insikten om att den metafysiska grunden måste skapas i stället för att härledas, och att detta måste ske som ett samlat, kollektivt projekt. Ur denna det globala imperiets affirmativa nihilism växer eternalismens radikala pragmatik. Eftersom nihilismen vid det här laget har lämnat den cyniska fasen bakom sig, innebär den uppenbarade tomheten, således, inte alls någon katastrof, utan tvärtom en enorm befrielse som öppnar för bokstavligen oanade möjligheter.

Alla de naiva alienationsteorierna och frigörelseprojekten, med sina rötter i de missionerande religionerna och de tidiga utopismerna, moderniserade under upplysningen, faller därmed till marken i en ömklig hög av skräp. Den enda verkliga alienationen bestod i själva idén om alienationen och ingenting annat. Människan är och har alltid varit frigjord. Frigörelsemytologins uppgift var att tjäna som den socialt acceptabla ursäkten för att slippa se det konventionella i konventionerna, slippa tänka kritiskt och slippa agera. Konventionen var en institutionaliserad bekvämlighetsinrättning i form av en slapp, sadomasochistisk praxis. Herren förblev herre, slaven förblev slav. Aktörerna byttes ut, men strukturerna förblev märkvärdigt intakta.

Vad som händer när plurarkin öppnar alla dammluckor och släpper alla informationsflöden fria, är att det konventionella maktkomplexet luckras upp och spolas bort. Det är inte fråga om någon konventionell frigörelse, utan om att frigjordheten inte längre är möjlig att dölja för någon med ögon att se med. Herren och slaven har ju historiskt sett ömsesidigt bekräftat varandra, men i det plurarkiska samhället finns det inte längre någon herre som förtrycker någon, inte ens om slaven tigger och ber om att förtrycket ska fortsätta. Makt och status fördelas efter nya principer, det meritokratiska systemet har slagit igenom fullt ut, och de resulterande klassklyftorna uppfattas allmänt som rimliga och rättvisa. Den nätokratiska överklassen intresserar sig inte nämnvärt för den konsumtära underklassen och dess tankeliv, utan har i stället fullt upp med den interna konkurrensen (se vidare Nätokraterna).

Insikten om tomrummet i metafysikens innersta kammare är, naturligtvis, inte ny. Ansatser att lätta på denna förlåt och att därigenom etablera en i immanent mening sannare teori dyker upp i en lång rad religioner under historien. Zoroastrismen, buddhismen före reinkarnationsmyten, kristendomen före uppståndelsemyten, och mithraismen uppvisar alla tankemönster som ligger i linje med de eternalistiska, och som i sina respektive historiska sammanhang var djärvt banbrytande. Men de socioekologiska omständigheterna visade sig med tiden vara alltför ogynnsamma för dessa memkomplex, varför läran ifråga antingen måste modifieras och vulgariseras eller utkonkurrerades och demoniserades. Tiden var ännu inte mogen för en eternalistisk metafysik.

Med informationalismens genombrott är omständigheterna sådana att de tvingar fram inte bara ett lättande, utan ett kompromisslöst rivande, av förlåten. Jesus drev ut månglarna ur templet, den eternalistiske filosofen driver ut mumlarna. De elektroniska medierna har i hög grad medverkat till denna utveckling genom att envist producera en alltmer verklighetsfrämmande verklighetsuppfattning, genom att trappa upp meningsförstörelsen till akut smärtsamma nivåer, och genom att driva den cyniska nihilismen till en punkt där absurditeten i dess tautologiska resonemang blir så uppenbar att människor mer eller mindre tvingas att tänka nytt och tänka eget.

De unga begåvningarna finner sig inte i att bli tilltalade som obegåvade barn. De kopplar upp sig och ihop sig och bildar en egen, topografisk offentlighet när den gamla blir för dum och bisarr. Oräkneliga nomadstammar föds och utvecklas i underjorden, långt utanför de kapitalistiska massmediernas falnande rampljus. Med hjälp av den interaktiva informationsteknologin sitter de och leker fram en ny världsordning med upptäckarglädjens leende på läpparna. För somliga är detta ett skrämmande scenario, för många andra outsägligt hoppingivande. Perspektivet beror naturligtvis på vilka intressen man företräder.

Lek är nyckelordet i sammanhanget. Befriad från åtminstone de mest hämmande av senkapitalismens kollektiva neuroser kan homo pathologicus förverkliga drömmen om homo ludens. Det centrala eternalistiska imperativet lyder: Lek! Skapa! Tänk nytt och tänk tvärtom! Gör misstag och dra lärdomar! Älska din brist och använd den som hävstång i ständigt allt djärvare och lekfullare civilisationsprojekt! Odla dina talanger och multipla personligheter, och måna särskilt noga om paradoxerna! Lek med identiteterna! Vårda lojaliteterna! Och när leken är slut, och döden närmar sig, ta då ett sista berusande bad i ett hav av angenäma kemikalier och somna sött i kretsen av dina närmaste, bröder och systrar ur just den virtuella nomadstam som just du har varit med om att bygga upp och upprätthålla.

I den virtuella rymden är du själv och dina lekkamrater stjärnor.

Fakta

Titel: Det globala imperiet.
Författare: Alexander Bard och Jan Söderqvist.
Förlag: Bonniers.
Pris: 259 kronor.
Utgivningsdag: 24 oktober.
Handlar om: framväxten av ett nytt globalt samhälle, det globala imperiet och konsekvenserna av detta samhälle.