När man i backspegeln ser på ståhejet kring hanteringen av den så kallade FRA-lagen, är det svårt att se en bättre företeelse att studera för en mediaforskare. Här finns alla ingredienser. Digitaliseringen som gör invanda begrepp och tekniker obsoleta. Internet som blir det nya sättet att kommunicera över nationsgränser och därmed gör radiokommunikation marginell. Ungas politiska attityder som inte längre följer den traditionella indelningen höger- och vänsterfrågor. Svensk neutralitet som traditionellt kräver en egen starkt försvarsindustri och teknik för att få ett eget politiskt underlag. Begreppsförvirring och en dramaturgi som börjar leva sitt eget liv. Kan det bli mer intressant?

Hur gick det till när debattörerna på fullt allvar kunde påstå att FRA skulle börja jaga fildelare? Hur kunde påståendet att Google, på grund av FRA aldrig skulle placera servrar i Sverige, bli en sanning? Och hur kommer det sig att Facebook nu bygger ett datacenter här, trots FRA?

Här kan det vara lägligt att påminna om att grunden för svensk signalspaning lades under andra världskriget. Då var, och är fortfarande, signalspaningens uppgift att producera rapporter som gör att Sverige kan driva en självständig svensk utrikes- och försvarspolitik. Det kan man självfallet ha synpunkter på. Allt ifrån att Sverige borde skrota sitt försvar, eller att i stället för att vara neutralt gå med i Nato. Än så länge har sådana idéer klen uppslutning i Riksdagen, därför har FRA i uppdrag att signalspana.

Redan i slutet av 1900-talet insåg de ansvariga att signalspaning i radionätet inte var tillräckligt när en allt större del av kommunikationen skedde via internet. Förslaget togs fram av den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund, men det blev den moderate försvarsministern Mikael Odelberg som presenterade förslaget om spaning på internet för riksdagen. Det var i början av 2007, sen drog cirkusen igång. Till EU-parlamentsvalet 2009 uppstod till och med ett nytt parti, som lyckades skicka en ledamot till Strasbourg, men i riksdagsvalet 2010 var FRA-frågan näst intill död.

Efter en del justeringar, bland annat kan inte säkerhetspolisen ge uppdrag till FRA, trädde den nya lagen i kraft 2009. Ett typiskt uppdrag kan komma från Försvarsdepartementet och börjar med att FRA ges tillgång till en signalbärare. Därefter görs ett automatiskt urval med koppling till exempel till ip-nummer. Så långt finns ingen koppling till person. Om det ger resultat börjar den manuella bearbetningen. Då börjar intrånget på den personliga integriteten.

I efterdyningarna av att den nya lagen om signalspaning antogs har regeringen föreslaget att säkerhetspolisen åter ska kunna bli uppdragsgivare till FRA. Socialdemokraterna tycks inte ha några invändningar.

Säkerligen har sprängattentatet på Drottninggatan i december 2010 bidragit till den breda politiska uppslutningen. Än så länge. För när som helst kan den politiska cirkusen dra igång igen. Eller som det heter i barnvisan: ”Lilla snigel acta dig. Acta dig. Annars tar jag dig”.